Den äldsta bosättningen på Kanaljorden

Under 2010 skrev vi om fynden som påträffats i ett lager förseglat av en gammal strandvall på Kanaljorden. Fynden påträffades i ett torvlager som vilade direkt på moränen. Torvlagret var i sin tur överlagrat av utsvallad sand och en strandvall som bildats i samband med Fornvätterns transgression (höjning av vattenståndet) under mesolitisk tid. Lagret innehöll en mindre mängd slagen kvarts, flinta och kvartsit samt en slipsten. Fynden i sig är inte spektakulära, men eftersom materialet påträffades i ett lager som kunde dateras till början av mesolitikum så har det ett stort vetenskapligt intresse då föga är känt om östra Mellansveriges äldsta bosättning.

Som nämnt i det tidigare veckobrevet hade vi då en preliminär datering av fynden genom en 14C-datering av ett alfrö i det fyndförande torvlagret som daterats till 9200 f.Kr (9754±118 BP i okalibrerade 14C-år). Denna datering har nu bekräftats genom ytterligare en 14C-datering av ett prov (frö från björk) från en annan del av samma lager: 9652±82 BP.

Den mänskliga närvaron på stranden av våtmarken under tidigmesolitisk tid kan också spåras i de vattenavsatta lagren några meter ut från stranden. Där finns nämligen en topp av mikroskopiskt träkol i lagerföljdens äldsta del, som indikerar lägereldar och därmed mänsklig bosättning i närområdet. Lagren ifråga utgörs av lera avsatt i Yoldiahavet (dvs. vid en tid när Vättern och Östersjön fortfarande hade en förbindelse med Västerhavet) samt kalkgyttja som avlagrats strax efter det att våtmarken genom landhöjning avsnörts från Yoldiahavet/Fornvättern. Två 14C-dateringar av prover (starrfrö, björkfrö) från kalkgyttjans nedre del visar att kalkgyttjan bildats samtidigt med torven under strandvallen: 9699±62 BP, 9876±186 BP. Liksom torvlagret på stranden så täcktes kalkgyttjan av utsvallad sand från transgressionen. Ett prov (björkfrö) från det täckande sandlagret har daterats till 9016±95 BP, vilket motsvarar en kalenderålder omkring 8200 f.Kr.

Kalibrerade 14c-dateringar.

Figur 1. Kalibrerade 14C-dateringar för den äldsta bosättningsfasen på Kanaljorden.

Kolfjortondateringarna av det fyndförande lagret, och av våtmarkssedimenten med indirekt spår av bosättning i form av träkol, ger således överensstämmande resultat som pekar på mänsklig närvaro på Kanaljorden omkring 9200 f.Kr., det vill säga för mer än 11 000 år sedan. Så som vi berättade om i det tidigare veckobrevet så täckte ännu de smältande glaciärerna stora delar av mellersta och norra Skandinavien vid denna tidpunkt. Den södra isranden återfanns någonstans i Bergslagen. Isfria korridorer fanns även längs norska kusten liksom i nordligaste Norrbotten. Miljön skiljde sig också från dagens genom att Östergötland och resten av södra Sverige var förenad med kontinenten genom en landtunga som sträckte sig från Skåne, över Danmark till norra Tyskland. Det var i denna för oss främmande geografi som de första grupperna av jägare, fiskare och samlare besökte – och för en tid dröjde kvar på Kanaljorden.

Bland fynden från det preboreala lagret på Kanaljorden finns tre spån av sydskandinavisk flinta och ett av kinnekulle-flinta (figur 2). De tre spånen av sydskandinavisk flinta är tämligen regelbundna och av ungefär samma bredd (den ursprungliga längden kan inte bedömas då alla tre är avbrutna). Fynden är som nämnts extra intressanta då de uppträder i ett lager som låsts av en yngre strandvall. Spån med liknande egenskaper har även hittats på de delar av boplatsen som inte täcks av strandvallen (figur 3). För de senare fynden är åldern mer svårbedömd då fynd från flera perioder av äldre stenålder kan förekomma i samma lager. Då dessa spån liknar fynden från det preboreala lagret så kan de dock vara samtida med detta. Två av dessa spån har använts vid tillverkning av pilspetsar (mikroliter) i mikrostickel-teknik, det vi hittat är avfallet – så kallade mikrosticklar (de två spånfragmenten till höger i figur 3).

Flintspån från det preborealatorvlagret. 
Figur 2. Flintspån från det preboreala torvlagret. Det längsta spånet är 4.2 cm långt.

Symmetriska flintspån och spånfragment. 
Figur 3. Symmetriska flintspån och spånfragment från delar av boplatsen som inte berörts av transgressionen. De två spånen längst till höger har bearbetats med ”mikrostickel-teknik” som ett led i framställningen av pilspetsar (mikroliter).

I samma område där mikrosticklarna tillverkade av symmetriska spån hittats, finns också ett antal fynd av mer oregelbundna spån tillverkade av en karaktäristisk blå-vit patinerad flinta (figur 4). Även spån av detta material har bearbetats med mikrostickel-teknik – fynden inkluderar både en mikrostickel samt tre pilspetsar av samma blåvita flinta. Pilspetsarna är alla tre av en speciell typ av mikrolit som benämns lancettmikrolit eller kort och gott lancetter. Lancettmikroliter med kort retusch längs ena sidan är den äldsta varianten av mikroliter och typiska för fynd från preboreal tid från Sydskandinavien och Västsverige. Oregelbundna spån slagna i direkt teknik är också typiska för dessa fyndsammanhang.

Sammantaget har vi således två fyndsammanhang som på sannolika skäl kan föras till preboreal tid. Dels de överlagrade fynden i torvlagret som täcks av strandvallen, dels fynden högre upp i sluttningen där oregelbundna spån använts till framställning av lancettmikroliter i  mikrostickelteknik.

Som påpekats skiljer sig spånteknologin mellan de båda kontexterna, spånen i det förra sammanhanget är mer symetriska medan spånen i det senare är oregelbundna. Skillnaden skulle kunna vara ett utslag för samtida variation och beroende av faktorer som individuell skicklighet i stensmidet, eller kvalitén på råmaterialet. Skillnaden skulle emellertid också kunna vara kronologiskt betingad. I Sydskandinavien och Norra Tyskland sker ett skifte i stenteknologi omkring 9300 f.Kr, när den sen-istida ahrensburgkulturen övergår i den första värmetidens tidiga maglemosekultur (baremosegruppen). I fyndmaterialet på sena boplatser från ahrensburgkultur,  som Stellmoor i norra Tyskland (-9300 f.Kr.) utgör symetriska spån i mjuk teknik ett regelbundet inslag, medan däremot de äldsta maglemoseboplatserna som Baremose (9200- f.Kr.) kännetecknas av oregelbundna spån i hård teknik. En tidigmesolitisk boplats med ett tydligt arv från ahrensburgkulturens spånteknologi grävdes för några år sedan vid Årup i Skåne, och kanske skall spånen i det överlagrade torvlagret på Kanaljorden ses i ett sådant sammanhang. De oregelbundna spånen och lancettmikroliterna högre upp i sluttningen skulle enligt denna tolkning höra till en något yngre fas av preboreal tid.

Flintspån och lancettmikroliter. 
Figur 4. Flintspån och lancettmikroliter av en karaktäristisk blå-vit patinerad flinta. Vid förundersökningen tillvaratogs även en mikrostickel i samma material (ej avbildad här).

Flintspån, ett plattformsuppfrisknings-avslag från en spånkärna, samt ytterligare en mikrolit har även hittats i transgressionslagret (strandvallen) som täcker det preboreala lagret (figur 5). Som nämnts ovan är lagrets djupare del daterad till c. 9000 BP., dvs. övergången mellan preboreal och boreal tid, transgressionens slut är ännu inte fastställd. Medan sydskandinavisk flinta dominerar i det underliggande lagret, så är kinnekulleflinta vanligare i strandvallen. Man kan också notera att spånen från det yngre lagret är mer oregelbundna än spånen från det äldre lagret. Då det rör sig om ett fåtal fynd kan skillnaden vara beroende av slumpen. Mikroliten från transgressionslagret skiljer sig från de ovan beskrivna lancetterna genom att den har retusch längs bägge sidorna. Då spetsen är avbruten kan den ej typbestämmas med säkerhet. Det kan röra sig om en variant som kallas eneggad spets, vilka förekommer samtidigt med de tidiga lancetterna, men det kan också vara en trekantsmikrolit som är en något yngre typ. Det är således tänkbart att fynden i transgressionslagret är samtid med eller följer strax på kontexten med lancettmikroliter.

Spån, spånfragment samt ett plattformsuppfriskningsavslag.
Figur 5. Spån, spånfragment samt ett plattformsuppfrisknings-avslag från en spånkärna hittade i transgressionslagret (strandvallen).

Studiet av stenfynden från Kanaljorden är långt ifrån avslutad, det som skrivits här är således endast  preliminära tolkningar. Vid sidan av jämförelser med samtida material från Sydskandinavien/Norra Tyskland behöver vi särskilt beakta samtida lämningar i Västsverige och södra Norge (hensbacka/fosna-kultur). Även i nordligaste Norge finns flera fyndplatser från detta pionjärskede, och i nordligaste Norrbotten gjordes häromåret ett fynd från samma period. Öster om Östersjön finns ungefär samtida fyndplatser vid Pulli i Estland och Ristola i Finland. Det ska bli spännande att se vilka likheter och skillnader som föreligger mellan dessa olika traditioner och den äldsta fasen på Kanaljorden.

Kontakt: Fredrik Hallgren