De arkeologiska undersökningarna vid Hjulsta 2016

Sammanfattning från Hjulstaundersökningen (vecka 11, 2017)

De arkeologiska undersökningarna av fornlämningarna i Hjulsta är sedan i början av december avslutade. Nu återstår dock mycket arbete på kontor med rapportskrivande, analyser och fyndhantering innan allt är färdigt. Nu, ett par månader efter att fältarbetet avslutats, tänkte vi passa på att kort sammanfatta undersökningen och några av de intressanta aspekter med den som dök upp under arbetets gång.

Slutundersökningen av de två fornlämningsområdena i Hjulsta genomfördes under sommaren-hösten 2016. Arbetet skedde inför Trafikverkets bygge av E4 Förbifart Stockholm, som här skall ansluta till E18.

Lämningarna bedömdes efter förundersökningarna 2015-2016 främst vara anlagda under järnåldern. På den norra sidan av E18 påverkades ett större gravfält samt ett flertal boplatslämningar (RAÄ96:1). På den södra sidan av E18 påverkades ett mindre gravfält samt en så kallad kultplats (RAÄ 122:1).

Stora gravfältet

På det ”stora gravfältet” undersöktes totalt omkring 12.000 m2 och summan av kardemumman resulterade i 54 stycken gravar och 16 eller 17 hus samt ett flertal omkringliggande anläggningar av mindre typ (stensträngar, härdar, stolphål, etc). Gravarna dateras preliminärt från omkring 200-300-talet (romersk järnålder) fram till 900-talet (vikingatid). Främst låg gravarna på krönet av den ås som löper genom området, samt på slänten i åsens norra del. Boplatslämningarna låg framför allt i sluttningen söder/sydväst om gravarna med rester av några hus på krönet under gravarna.

Huslämningarna på krönet bedöms preliminärt tillhöra områdets äldsta fas, yngre bronsålder (ca 1000-500 f.Kr.). Fyra av husen var 18-29 meter långa treskeppiga hus och sex av husen var mellan 10-13 meter stora en- och treskeppiga hus samt ett syllstenshus. Utöver detta fanns rester efter sju mindre hus/stolpkonstruktioner vilka troligen har fungerat som ekonomibyggnader av olika slag. De fyra större treskeppiga husen var utspridda och kan sägas representera fyra olika husytor.

De äldsta gravarna låg i gravfältets nordostligaste del, på sluttningen av den höjdrygg på vilken de flesta gravar var anlagda. Där framkom tre stycken skelettgravar (d.v.s. icke brända gravar) i två flacka stensättningar. I centrum av den mindre av dessa fanns en stenkista bestående av flata stenhällar ställda i en rektangel. Inga ben var bevarade, men väl tre fibulor (dräktspännen), två armbyglar i brons, en fingerring i silver, samt en skära av järn. Typologiskt daterar vi smyckena i denna grav till romersk järnålder, vilket placerar graven i gravfältets tidigaste fas rent kronologiskt. I samma grav, innanför kantkedjan (stencirkeln som inringar graven) i sydost, fanns en mindre stenkista, troligen en barngrav. Den större av dessa två gravar var nästan 15 meter i diameter och hade en kistgrop i centrum. Inga ben var bevarade här heller, men en skära i järn tillvaratogs. Inom samma grav, intill skelettgraven, fanns en brandgrav i form av en urnegrop med fragment av hartstätningsring. De två stensättningarna som omtalas i detta stycke kan ses på följande bild.

De två stensättningarna med skelettgravar. Den stora av dessa två gravar är ca 15 m i diameter. Foto: Christian Gatti (publicerat med tillstånd av försvarsmakten).
De två stensättningarna med skelettgravar. Den stora av dessa två gravar är ca 15 m i diameter. Foto: Christian Gatti (publicerat med tillstånd av försvarsmakten).

På krönet av åsen låg vad som först bedömdes som fyra stycken större gravhögar nästan ”på rad”. Tre av dem innehöll brandlager och/eller benurnor. Den fjärde, mest nordliga högen, visade sig dock vara annorlunda till sin uppbyggnad. Där framkom obrända och brända ben av häst, bland annat i keramikkärl, två obrända kattskallar, samt brända ben från bl.a. får/get och gris. Den obrända hästen framkom väldigt intakt i jordfyllningen till graven. Utanför graven, men i anslutning till den, framkom två stycken amulettringar av järn. Anläggningen skulle kunna vara en så kallad harg, en sorts forntida ”offerplats”, snarare än en gravhög. Dock framkom ben av människa även i denna hög, placerade i ett keramikkärl som var omsorgsfullt placerat under ett större stenblock.

Av de tresidiga gravarna, så kallade tresidiga stensättningar eller treuddar, innehöll två av dem med säkerhet begravningar. Den största av dem innehöll flera begravningar, bland annat låg sex st. bengömmor i anläggningens norra arm. Mitt i konstruktionen fanns en mycket stor och djup stenskodd grop, förmodligen ett stort stolphål.

Fynden i gravarna var relativt fåtaliga jämfört med vad som kan förväntas i liknande gravfält. Till de mer noterbara fynden hör bland annat omkring 160 st. glaspärlor som påträffades i en och samma grav. Andra fynd inkluderar brända ben, keramik, nitar av järn, kamfragment, samt några fibulor av kopparlegering.

Glaspärlor från en av gravarna. Foto: Camilla Ekblom
Glaspärlor från en av gravarna. Foto: Camilla Ekblom. 

Tilläggas kan att gravfältet och fornlämningen inte är avgränsad i öst och i väst, där den fortsätter utanför undersökningsområdets avgränsning. På den östra sidan Akallalänken, knappt 100 meter öster om undersökningsområdet, finns flera bevarade större gravhögar från den yngre järnåldern.

Fragment av en kam tillverkad i ben eller horn, påträffad i en av gravarna. Foto: Camilla Ekblom.
Fragment av en kam tillverkad i ben eller horn, påträffad i en av gravarna. Foto: Camilla Ekblom.

Lilla gravfältet

Denna yta låg i en nordöstsluttning strax söder om E18. Ett fåtal gravar var sedan tidigare registrerade på platsen och totalt berördes 16 stycken gravar av den arkeologiska undersökningen. En större stensättning på höjdens krön lämnades då den inte berörs av det kommande vägbygget. Omkring 150-200 amulettringar påträffades i vad som kan beskrivas som ett kultplatsområde. I undersökningsområdet framkom också flera härdar samt fyndtomma stenläggningar (”stensamlingar”) som möjligen fungerat som någon form av fundament eller altare i samband med hanterandet av amulettringarna på platsen.

De äldsta gravarna i undersökningsområdet kan med hjälp av fynd och utseende dateras till folkvandringstiden (ca 400-550 e.Kr.), medan de flesta förmodligen är anlagda under vendeltiden (ca 550-800 e.Kr.). Samtliga gravar låg längst ned i sluttningen av en höjd i området. Fynden inkluderar brända ben, keramik i form av benurnor, kamfragment, nitar, en kniv samt två stycken torshammaringar (i samma grav). Totalt från hela undersökningen har ca åtta pärlor påträffats, varav två från gravarna. Övriga pärlor har legat på ytan i kulturlager som bedömts vara äldre markytor vilket innebär att de troligen är tappade.

Det lilla gravfältet och kultplatsen, klätt i snöskrud efter undersökningens slutförande. Foto: Andreas Forsgren.
Det lilla gravfältet och kultplatsen, klätt i snöskrud efter undersökningens slutförande. Foto: Andreas Forsgren.

I en något flackare yta högre upp i sluttningen, direkt ovanför (sydväst) om gravarna, påträffades ett kultplatsområde med mellan 150-200 stycken amulettringar. Dessa amulettringar, preliminärt daterade till vendeltid och tidig vikingatid, har ingen känd praktisk funktion utan ses som ett rituellt föremål, troligtvis deponerade på platsen som ett sätt att påverka sin samtid eller framtid. En god jämförelse kan kanske vara våra dagars kastande av mynt i önskebrunnar. Amulettringarna är mellan 5-15 cm i diameter och tillverkade i järn.

Flera av dem har hängen i form av skäror eller yxor. Kanske har ringarna med hängen i form av skäror blivit deponerade på platsen i samband med sådd och därmed med hopp om en god skörd. Kanske har ringarna med hängen i form av yxor blivit deponerade på platsen med hopp om god stridslycka. Amulettringarna dateras preliminärt till 600-700- talet e. Kr och flera av ringarna är vad som oftast kallas för eldstålsformade då de i form påminner om eldstål. Ringar har också använts till att svära eder vid, något som omnämns i det tidigmedeltida nordiska textmaterialet. Det är inte ovanligt att hitta kanske 2-4 amulettringar på boplatser från den yngre järnåldern, särskilt i Mälardalen. Men de dyker upp i stor mängd vid ett fåtal platser, varav några exempel är Gamla Uppsala, Helgö på Mälaröarna, Ullevi i Upplands-Bro kommun, Borg utanför Norrköping, samt några andra. Så gott vi känner till så har det dock inte tidigare påträffats så många amulettringar på ett ställe som vid vår undersökning i Hjulsta.

En av amulettringarna. Foto: Andreas Forsgren.
En av amulettringarna. Foto: Andreas Forsgren.

En tolkning av hur ringarna har hanterats på ytan är att de har varit upphängda alternativt legat på någon konstruktion av trä eller dylikt och med tiden ramlat ned och sandas över. Det finns inget som tyder på att ringarna har varit nedgrävda. I området i närheten av amulettringarna låg också ett flertal mindre rektangulära stenkonstruktioner som inte var gravkonstruktioner utan snarare kanske ska ses som fundament eller altare.

Även en bronskniv, en så kallad ramskaftskniv, daterad till bronsålderns period II påträffades på kultplatsen. Utöver detta framkom också två flintspetsar från senneolitikum-tidig bronsålder, vilket antyder att platsen har varit i bruk under en mycket lång tid, även om just amulettringarna är från slutet av järnåldern. 

Sammanfattning, ”stora gravfältet”

  • Yngre bronsålder, ca 1000-500 f.Kr. På platsen ligger en gård, vars byggnader främst ligger på åsens krön.
  • Romersk järnålder, ca 200-300 e.Kr. Gravar börjar anläggas på åsens norra sluttning. Lämningar av en gård finns nu på åsens norra sluttning. Antingen är denna bebyggelse en kontinuerlig bebyggelse med rötterna i den ovan nämnda gården, eller så handlar det om en nyetablering kanske ett par hundra år efter att bronsåldersgården övergavs.
  • Folkvandringstid-vendeltid, ca 400-800 e.Kr. Flera gravar anläggs, gården ”flyttar” runt byggnaderna på åsens södra sluttning. Gravar anläggs på åsens krön, ovanpå det som på bronsåldern var placeringen för gården.
  • Vikingatid, ca 800-1050 e.Kr. De yngsta gravarna anläggs. Gården upphör troligen mot slutet av vikingatiden.
  • 1900-tal. Armén använder delar av Järvafältet som övningsområden. Flera skyttevärn och andra aktiviteter skadar de forntida lämningarna.
  • 2015-2016. Arkeologer från Stiftelsen Kulturmiljövård undersöker platsen.
  • Ca 2020-2021. Denna del av E4 Förbifart Stockholm färdigbyggd. 

Sammanfattning ”lilla gravfältet”

Yngsta stenålder-äldre bronsålder, ca 2000-1500 f.Kr. Platsen börjar troligen att användas i någon mån som en kultplats där föremål deponeras. Detta fortgår sedan under mer än 2000 år i varierande mån.

  • Folkvandringstid, ca 400-550 e.Kr. Platsen tas i bruk som gravfält, ett par gravar anläggs i sluttningens nedre (norra) del.
  • Vendeltid-tidig vikingatid, ca 550-900 e.Kr. Fler gravar anläggs. Amulettringar deponeras på den redan då mycket gamla kultplatsen.
  • 2016. Arkeologer från Stiftelsen Kulturmiljövård undersöker platsen.
  • Ca 2020-2021. Denna del av E4 Förbifart Stockholm färdigbyggd.

Följ de fortsatta analyserna och det kommande förmedlingsarbetet också på Facebook! Hjulstautgrävningens Facebooksida: ”Arkeologi i Hjulsta”

Andreas Forsgren, publikt ansvarig arkeolog
Ann Vinberg, projektledare
Ingela Harrysson, projektledare

 

 

Tack från Hjulsta! (december 2016)

Nu när de stora arkeologiska undersökningarna i Hjulsta är färdiga vill vi passa på att tacka alla våra medarbetare, kollegor, samarbetspartners, och alla som på något sätt varit inblandade i projektet. Det har varit en intensiv och spännande undersökning och vi ser fram emot resultaten som kommer att komma fram vid analyser av jordprover, osteologiska analyser, etc. I början av januari kommer vi att lägga upp ett nyhetsbrev här på hemsidan där vi sammanfattar lite mer kring vad som hänt på utgrävningen under sommaren och hösten. Tills dess vill vi dock passa på att önska en God Jul och ett Gott Nytt År!

Tack till alla; projektledare, arkeologer, osteologer, arkeologibiträden, praktikanter, kulturarvspedagoger, grävmaskinister, dumperförare, kvartärgeologer, metalldetekterare, arkeobotaniker och andra som deltagit i undersökningarna! Vi vill också tacka Trafikverket och Ulrika Karlsson och Anna Nordqvist för gott samarbete.

Alla medverkade är inte med på bilden, men här har ni en del av gänget som genomfört undersökningen i Hjulsta. Foto: Christian Gatti.
Alla medverkade är inte med på bilden, men här har ni en del av gänget som genomfört undersökningen i Hjulsta. Foto: Christian Gatti.

Marieke Aalders, Duncan Alexander, Johan Andersson, Andreas Bohlin, Andréa Borgius, Camilla Ekblom, Maud Emanuelsson, Tomas Englund, Roger Eriksson, Andreas Forsgren, Mattias Frisk, Mats Fältgård, Christian Gatti, Anna-Lena Hallgren, Axel Hansen, Ingela Harrysson, Lisa Hartzell, Jens Heimdal, Malin Karlén, Ola Kyhlberg, Bibbi Larsson, Emelie Larsson, Johan Lindeberg, Sofia Lindell, Marie Lundberg, Reidar Magnusson, Per Magnusson, Mats Nelson, Maj-Lis Nilsson, Andreas Norberg, Åsa Pehrson, Sead Pilav, Sofia Prata, Jan Risberg, Anna Romanova, Ellinor Sabel, Michael Schneider, Emma Sjöling, Oskar Spjuth, Karin Stenström, Caroline Strandberg, Ove Sundin, Martin Toresson, Ann Vinberg, Frederic Wirbrand

Följ våra utgrävningar också på Facebook! Hjulstautgrävningens Facebooksida: "Arkeologi i Hjulsta"

/Andreas Forsgren, arkeolog/kulturarvspedagog, andreas.forsgren@kmmd.se

 

Rekordmånga amulettringar påträffades i Hjulsta vid arkeologisk slutundersökning (vecka 46)

Vid utgrävningen i Hjulsta har vi undersökt en tidigare okänd kultplats från järnålderns slutskede. Fornlämningen var känd som ett mindre gravfält och visade sig vid undersökningen till största delen utgöras av en kultplats. Inom kultplatsen har uppemot 200 stycken amulettringar deponerats i marken, ett fynd som är unikt eftersom så många amulettringar aldrig tidigare har hittats på en och samma plats. Amulettringarna dateras preliminärt till 600-700- talet e. Kr och är mellan 5–15 cm i diameter. De är tillverkade av järn och har i de flesta fall hängen som sitter på ringen, oftast i form av små yxor. Flera av ringarna är vad som oftast kallas för eldstålsformade då de i form påminner om eldstål, ett föremål som använts för att slå eld. Även en bronskniv och två flintspetsar från bronsåldern har hittats på kultplatsen i Hjulsta vilket antyder att platsen har varit i bruk under en mycket lång tid, även om just amulettringarna är från slutet av järnåldern. 

En av de diametermässigt största amulettringarna. Foto: Ingela Harrysson. En av de mindre ringarna. Foto: Andreas Forsgren.
T.v. En av de diametermässigt största amulettringarna. Foto: Ingela Harrysson. T.h. En av de mindre ringarna. Foto: Andreas Forsgren.

Amulettringarna påträffades i marken deponerade i en sluttning vid stenblock och klipphällar i utgrävningsområdet. Något nedanför i sluttningen låg ett tiotal gravar som också preliminärt dateras till vendeltiden (ca 550-800 e.Kr.), men amulettringarna påträffades alltså inte i gravarna utan i de flesta fall högre upp i sluttningen sydväst om gravarna. I området i närheten av amulettringarna låg också ett flertal mindre rektangulära stenkonstruktioner som inte var gravkonstruktioner utan snarare fundament eller altare.

I detta område hittades amulettringarna. Vid blocket vid pilen påträffades flera stycken. Foto: Ingela Harrysson.
I detta område hittades amulettringarna. Vid blocket (se pilen) påträffades flera stycken. Foto: Ingela Harrysson.

Vad är då en kultplats? En kultplats kan kort sägas vara en plats där religiösa riter har utövats, en sorts rituell arena. Vilken typ av riter det kan röra sig om är inte enkelt att säga med utgångspunkt från det arkeologiska källmaterialet, i det här fallet främst ringarna. Detta eftersom ringarna endast är en del av de materiella lämningarna från ritualen eller kulthandlingen. En jämförelse är vår tids önskebrunnar. Om en arkeolog om tusen år gräver ut en önskebrunn, kommer han eller hon ha mycket svårt att förstå vad som egentligen har försiggått på platsen. Att det rör sig om en rituell plats av något slag skulle nog vara uppenbart för honom eller henne. Men varför föremålen i våtmarken (önskebrunnen) ligger där och vilka riter som har utövats i samband med det, skulle vara svårare att säga något om.

Amulettringar är en typ av föremål som alltså inte har någon känd praktisk funktion, men vi vet att ringen som form har haft en symbolisk funktion under järnåldern. Kanske har de hanterats på ytan i samband med årstidsbundna högtider som sådd eller skörd, och ringar har också använts till att svära eder vid, något som omnämns i det tidigmedeltida nordiska textmaterialet. Det är inte ovanligt att hitta kanske 2-4 amulettringar på boplatser från den yngre järnåldern, särskilt i Mälardalen. Men de dyker upp i stor mängd vid ett fåtal platser, varav några exempel är Gamla Uppsala, Helgö på Mälaröarna, Ullevi i Upplands-Bro kommun, Borg utanför Norrköping, samt några andra.

Nyligen framgrävd. Foto: Andreas Forsgren.
Nyligen framgrävd. Foto: Andreas Forsgren.

Efter att ett tiotal amulettringar påträffats anade vi att vi hade att göra med en kultplats, men hur omfattande den var hade vi aldrig fått reda på om vi inte hade grävt ut hela platsen då det inte syntes några spår av den ovan mark. Fynden kommer att kunna ge oss en inblick i och kunna bidra till forskningen kring fornnordisk religion.

Bronskniven kan preliminärt dateras till bronsålderns period 2, det vill säga ca 1500 f.Kr. Foto: Andreas Forsgren.
Bronskniven kan preliminärt dateras till bronsålderns period II, det vill säga ca 1500 f.Kr. Foto: Andreas Forsgren.

Amulettringarna kommer nu att dokumenteras och registreras, sedan skickas iväg för rengöring och konservering så att de kan bevaras inför framtiden. Därefter kommer de att skickas till Historiska Museet som avgör var de slutligen kommer att förvaras. De är dock, likt alla föremål som påträffas vid arkeologiska undersökningar, i svenska folkets gemensamma ägo och tillgängliga för forskning. 

De flesta av fynden var förhållandevis välbevarade trots att de legat i marken i omkring 1200-1400 års tid. Foto: Ingela Harrysson.
De flesta av fynden var förhållandevis välbevarade trots att de legat i marken i omkring 1200-1400 års tid. Foto: Ingela Harrysson.

Följ våra utgrävningar också på Facebook!

Andreas Forsgren, förmedlingsansvarig/arkeolog, Stiftelsen Kulturmiljövård, 073-810 02 90
Ingela Harrysson, projektledare/arkeolog, Stiftelsen Kulturmiljövård, 073-810 72 06


Utgrävningarna lider mot sitt slut (vecka 44)

November har kommit, och så även den första snön. Våra härdiga arkeologer kämpar dock oförtrutet på ett tag till. Snön i början av november klädde Stockholm med omnejd i ett vackert snötäcke men sådant ställer såklart till med problem för fältarkeologin. Men med skyfflar, spadar och gott mod går det att bedriva arkeologi även i sådana väderförhållanden!

Styrkorna på väg ut i fält under den mest snöiga dagen. Foto: Michael Schneider.
Styrkorna på väg ut i fält under den mest snöiga dagen. Foto: Michael Schneider.

Totalt har vi på de båda gravfälten strax under 100 gravar, vilket är något mindre än de omkring 150 vi hade räknat med. Detta beror på att flera av de stensättningar som vi har grävt ut har varit helt fyndtomma och ganska ”skramliga” i sin uppbyggnad, vilket innebär att vi inte kan kalla dem för gravar utan de går under namnet stenläggningar eller stendepositioner. Deras funktion är oklar, men det är inte omöjligt att åtminstone några av dem kan ha varit gravar trots avsaknad av fyndmaterial i form av såväl skelettmaterial som andra fynd. 

I tillägg till gravarna på de båda utgrävningsplatserna har vi vid det stora gravfältet kunnat belägga ett flertal långhus, varav de flesta verkar tillhöra den äldre fasen, d.v.s. romersk järnålder-folkvandringstid (ca 0-550 e.Kr.). Dock har vi hittat keramik och stolphål som möjligen kan tillhöra bronsåldern (ca 1800-500 f.Kr.) under gravarna på krönet av åsen. Var folket som anlade de första gravarna på platsen medvetna om att det hade stått ett hus på platsen många hundra år innan de började begrava sina döda där? Det är inte ovanligt att man hittar lämningar av äldre boplatser just på järnåldersgravfälten.

Här under någonstans ligger en ogrävd järnåldersgrav… Foto: Camilla Ekblom.
Här under någonstans ligger en ogrävd järnåldersgrav… Foto: Camilla Ekblom. 

På krönet av åsen på det stora gravfältet så fanns det fyra stycken relativt stora gravhögar, men den diametermässigt största graven var en stensättning (en mer flack gravtyp än de välvda högarna) på nästan 15 meter i diameter. Den låg i sluttningen norr om åsen, och grävdes ut under slutskedet av utgrävningen. Förmodligen tillhör den gravfältets äldre fas, århundradena strax efter Kristi födelse, eller den period som i Sverige kalls för romersk järnålder (ca 0-400 e.Kr.). Mer information om denna samt andra gravar kommer i ett avslutande inlägg.

Den diametermässigt största graven på utgrävningen, en stensättning på nästan 15 meter i diameter. Foto: Andreas Forsgren.
Den diametermässigt största graven på utgrävningen, en stensättning på nästan 15 meter i diameter. Foto: Andreas Forsgren.

Utgrävningarna i Hjulsta uppmärksammades för övrigt häromveckan på museet i Poznán i Polen, där ett arkeologiskt föredrag hölls i vilket man bland annat berättade om Hjulstagrävningen. Vi tackar för uppmärksamheten och är glada att svensk järnålder skapar intresse även internationellt.

Hjulsta uppmärksammas på museet i Poznán, Polen. Foto: Poznán Museum.
Hjulsta uppmärksammas på museet i Poznán, Polen. Foto: Poznán Museum

Följ våra utgrävningar också på Facebook!

/Andreas Forsgren, publikt ansvarig arkeolog

andreas.forsgren@kmmd.se

 

Brända och obrända ben i Hjulstas gravar (vecka 42)

Ett av de vanligaste fynden vid utgrävningar av järnåldersgravar är skelettmaterial, oftast i form av brända små benbitar. Den absolut största majoriteten av gravarna från järnåldern är så kallade brandgravar, där den döda har bränts på ett bål innan gravläggningen. Ibland kan denna likbränning ha skett på platsen där graven uppfördes och ibland på en särskild bålplats varefter man förflyttade de förbrända benen och föremålsresterna till gravfältet. Det här innebär också att skelettmaterialet från järnålderns gravar oftast är mycket fragmenterat. De arkeologer som är experter på ben kallas för osteologer och de gör såväl en preliminär fältanalys av benen som en mer noggrann analys inne på kontor i efterhand. Om rätt bitar hittas så kan de avgöra huruvida benen kommer från människa eller djur (samt vad för djur), vid fynd av vissa delar kan de också avgöra den gravlagda individens ungefärliga ålder ungefär i spannet av barn – ungdom – vuxen – äldre vuxen – gammal. Vissa sjukdomar och tidigare skador kan ibland också gå att undersöka via skelettmaterialet.

I ett par av gravarna i Hjulsta har vi hittat benbehållare. Det vill säga urnor tillverkade av keramik, i vilka den gravlagda personens brända ben är deponerade. Även benbehållare tillverkade i t.ex. näver, trä och läder antas ha funnits, främst i de äldre gravarna. Dessa kärl hittas nästan aldrig på grund av dessa materials förgängliga natur, men fragment av så kallad harts, d.v.s. kåda med vilken man tätat dessa kärl, kan ibland påträffas i gravarna.

Sofia Prata från SAU undersöker innehållet i en benbehållare från en av gravarna på det stora gravfältet. Foto: Sofia Lindell
Sofia Prata från SAU undersöker innehållet i en benbehållare från en av gravarna på det stora gravfältet. Foto: Sofia Lindell.

I en av de fyra större gravhögarna på krönet (på det stora gravfältet) påträffades tidigare ett obränt hästskelett. Hästen har alltså inte varit med på bålet vid den likbränning som oftast förekom vid järnålderns begravningar.

Skelettet hittades istället ganska ytligt i gravhögen, ovanpå stenpackningen, och i närheten dök det också upp delar av en obränd katt, däribland delar av kattens skalle. En tidig gissning var att hästskelettet var av ett klart nyare datum än graven i sig, att det kunde ha rört sig om en av traktens bönder som i nyare tid ”bara" ville bli av med en död häst och fann det lämpligt att gräva ned den i toppen av högen. Liknande deponeringar av sentida hästskelett i järnålderns gravhögar är inte helt okänt sen tidigare, exempel finns bland annat från ett gravfält i Söderby, Lovö socken, Uppland. När fler obrända skelettdelar av djur dök upp relativt ytligt så kom vi dock att ändra uppfattning och lutar snarare åt att det rör sig om medvetna deponeringar som har ett mer direkt samband med graven.

Vi kan lugnt säga att hästskelettet blev en hit bland de besökande skolbarnen som också fick känna lite på några av skelettdelarna. Som vår arkeolog och pedagog Camilla då sade till barnen: "Hur känns det att klappa en så gammal häst?"

Hästskelettet från den stora gravhögen. Foto: Andreas Forsgren Hästskelettet från den stora gravhögen. Foto: Andreas Forsgren
Hästskelettet från den stora gravhögen. Foto: Andreas Forsgren

I en av de mindre gravarna har vi också träffat på delar av björnskelett, bland annat i form av så kallade falanger. Det vill säga en del av "finger"benet och klon. Har personen i graven blivit lagd på/svept i en björnfäll innan han eller hon brändes? Teorier finns också att klorna kan ha brukats som en sorts klätterutrustning i efterlivet eller på vägen till detta.

Brända ben, två av benen på bilden är så kallade björnfalanger. Foto: Andreas Forsgren
Brända ben, två av benen på bilden är så kallade björnfalanger. Foto: Andreas Forsgren

Missa inte vår sista guidade visning av utgrävningen! Den sker nu på lördag 5 november, kl. 13.00. Välkomna!

/Andreas Forsgren, publikt ansvarig arkeolog

andreas.forsgren@kmmd.se

 

Spännande och vackra fynd i Hjulsta (vecka 40)

I gravarna på det stora gravfältet har det börjat dyka upp lite fynd av typer som är relativt vanliga att finna i gravar från den yngre järnåldern. Förutom brända ben, keramik och kamfragment har vi nu också börjat träffa på glaspärlor. Pärlor av glas och glasfluss är ett ganska vanligt fynd i gravar från den yngre järnåldern (ca 550-1050 e.Kr.)

I en av gravarna dök det upp över 150 pärlor! Under den yngre järnålder bars pärlorna oftast inte som idag i ett halsband, utan de träddes upp på snören som sattes fast mellan två spännen fastsatta på klänningens axlar. Inhemsk pärltillverkning finns på platser som Birka och Sigtuna, men många pärlor är ofta importerade långt bortifrån. En av pärlorna i graven var av så kallad millefiorityp (millefiori = tusen blommor), en mångfärgad pärla. En preliminär bedömning placerar denna typ av pärla i 800-talets första hälft, tillverkad i östra Medelhavsområdet. 

Av arabiska källor från vikingatiden vet vi att nordborna uppskattade pärlor.  Under 900-talet träffade den arabiska köpmannen och diplomaten Ibn Fadlan på nordbor i österled längs de ryska floderna. Om dem berättar han bland annat att: "De mest värdefulla smycken hos dem är gröna pärlor av samma slags keramik, som de har på skeppen. För dem betalar de mycket, de ger en dirham (en typ av arabiskt silvermynt) för en enda pärla. Av dem gör de halsband åt sina kvinnor."

Glaspärlor från en av gravarna på det stora gravfältet. Foto: Mattias Frisk.
Glaspärlor från en av gravarna på det stora gravfältet. Foto: Mattias Frisk.
 
Närbild på en av pärlorna, möjligen från 800-talet. Foto: Mattias Frisk.
Närbild på en av pärlorna, möjligen från 800-talet. Foto: Mattias Frisk.

Ibland hittar vi också spår av ännu äldre tider än det vi letar efter. Vi har på det lilla gravfältet hittat en liten spets av flinta (troligen en harpunspets) som med största sannolikhet inte har med järnåldersgravarna att göra. Förmodligen är den från övergången mellan stenålder och bronsålder (ca 2000-1500 f.Kr.). Även på det stora gravfältet har det under järnåldersgravarna på krönet kommit fram stolphål och keramik från bronsåldern, som antyder att det stod ett hus på platsen omkring 1000 år innan gravarna började anläggas. Återanvändning av platser är något som vi ofta träffar på under arkeologiska utgrävningar.

En liten spets i flinta funnen på det lilla gravfältet. Foto: Oscar Spjuth.
En liten spets i flinta funnen på det lilla gravfältet. Foto: Oscar Spjuth.

Missa inte våra guidade visningar av gravfältet. De hålls på såväl vardagar som helger, dagtid som kvällstid.

Nästa visning hålls på tisdag 18/10 kl. 13.00. Välkomna!

/Andreas Forsgren, publikt ansvarig arkeolog

andreas.forsgren@kmmd.se

 

Spännande former och vackra kantkedjor (vecka 39)

När större delen av de båda gravfälten är avtorvade så har flera vackra gravformer framträtt. Vi har såväl relativt stora högar (välvda) som mindre stensättningar (flacka) och treuddar (tresidiga gravar med insvängda sidor). Flera av stensättningarna har tydligt lagda kantkedjor, vilket kortfattat är stencirklar som ”omsluter” själva graven.

Grav (stensättning) med tydlig kantkedja. Foto: Andreas Forsgren

Grav (stensättning) med tydlig kantkedja. Foto: Andreas Forsgren

Gravarnas form skiljer sig något åt beroende på i vilket skede av järnåldern de är anlagda och endast gravens form kan alltså ge arkeologerna en antydning om dess ungefärliga ålder, även om detta är långt ifrån entydigt. Andra gravtyper från järnåldern inkluderar fyrkantiga stensättningar samt skeppssättningar. Skeppssättningar består av stenar ställda i två rader som sammansluter i ändarna, och sett ovanifrån har de alltså en båt/skeppsliknande form (vi har dock än så länge inga skeppssättningar på gravfälten i Hjulsta). En fråga vi ofta ställer oss är vad de olika gravformerna under järnåldern betyder. Varför har olika individer fått olika form och storlek på gravarna? Det är inte heller alltid så att de största gravarna på gravfälten innehåller mest rikligt gravgods. I Sverige har arkeologer grävt ut väldigt många gravar från järnåldern, men det finns ändå inget entydigt svar på frågor kring gravarnas form och storlek. För järnålderns folk var det säkerligen uppenbart varför de valde att anlägga olika typer av gravar för olika personer, och ofta önskar man som arkeolog att vi kunde tala med dem för att få svar på vissa frågor som är kniviga att besvara. 

På det norra, större, gravfältet finns en grav där den inre stenpackningen har en tydlig yttre cirkel, så kallad friliggande kantkedja (se bild nedan). Närmast i bilden ser ni också ett "hål" eller en "ingång" till graven via kantkedjan. Det här är med all sannolikhet medvetet gjort av de som anlade graven för kanske omkring 1.500 år sedan. Oftast hittas sådana "portar" i gravarnas södra halva, men här finns den i nordost.

Grav (stensättning) med en ”port” i kantkedjan. Foto: Andreas Forsgren
Grav (stensättning) med en ”port” i kantkedjan. Foto: Andreas Forsgren.

Fler och fler spännande fynd från gravarna börjar också dyka upp. Mer om dessa i kommande nyhetsbrev.

Ännu en av gravarna på det stora gravfältet. Foto: Andreas Forsgren

Ännu en av gravarna på det stora gravfältet. Foto: Andreas Forsgren

Missa inte våra guidade visningar av gravfältet. De hålls på såväl vardagar som helger, dagtid som kvällstid. För datum och mötesplats, se inlägget nedan för vecka 37! 

/Andreas Forsgren, publikt ansvarig arkeolog

andreas.forsgren@kmmd.se

 

Gravar på gravar (vecka 38)

Utgrävningen är sedan länge i full gång ute i Hjulsta, och de senaste veckorna har vi också haft tid att faktiskt börja gräva ut flera gravar. Den första tidens arbete på ett järnåldersgravfält brukar oftast innebära att schakta fram gravarna från gräs och torv samt ”rensa” dem och få fram den stenpackning som oftast finns i graven. Sedan fotograferas graven, den mäts in med avancerad mätutrustning och beskrivs skriftligt. Ibland består stenpackningen i gravarna av flera skikt, ibland endast av ett enda skikt. Under stenarna framträder det så kallade brandlagret, svart och sotig jord som är rester efter bränningen av den gravlagda människan (oftast inklusive lite husdjur samt personliga ägodelar). Ibland har bränningen skett på plats, vilket visas av ett tjockt och mycket sotigt brandlager. Ibland är brandlagret betydligt mindre tjockt och sotigt, vilket indikerar att bränningen skett på en särskild bålplats, varefter de förbrända resterna flyttats till gravfältet.

Arkeologiskt arbete består av många moment. Utgrävning, fotografering, inmätning, metalldetektering, dokumentation, etc. Foto: Andreas Forsgren. 
Arkeologiskt arbete består av många moment. Utgrävning, fotografering, inmätning, metalldetektering, dokumentation, etc. Foto: Andreas Forsgren.

Vi gräver ut två stycken gravfält, på ömse sida om Hjulstarondellen. Gravarna på det stora gravfältet norr om rondellen, är omkring 100 stycken. De verkar preliminärt kunna dateras från romersk järnålder (ca 0-400 e.Kr.) in i vikingatiden (800-900-tal). Bland annat inkluderar detta ett par treuddar (tresidiga gravar med insvängda sidor) samt fyra större gravhögar på åskrönet. Ett ”normalstort” järnåldersgravfält i Mälardalen innehåller kanske 20-40 gravar, vilket innebär att detta gravfält i Hjulsta är förhållandevis stort. Detta beror förmodligen på dess långa kontinuitet, där gravläggningar kan ha skett under omkring 800-1000 års tid (någonstans efter år 0 fram till 900-tal, preliminär datering).

På det "lilla" gravfältet finns omkring 50-60 gravar. Karaktären på dessa gravar gör att vi preliminärt daterar dem till vendeltiden (ca 550-800 e.Kr.) samt kanske några från vikingatiden (ca 800-1050 e.Kr.). Här saknas de stora högarna och treuddarna vi ser på krönet på det ”stora” gravfältet. Vad kan dessa skillnader bero på? Finns det skillnader även i form av gravgåvor? Detta är något som vi hoppas att utgrävningen kommer att visa.

På bilden kan ni se en stensättning (gravtyp från järnåldern) med vacker kantkedja från det stora gravfältet. Den överlagrades av en betydligt större gravhög som förmodligen är yngre. Vid något tillfälle har man alltså byggt en ny större gravhög ovanpå denna redan då kanske ett par hundra år gamla stensättningen.

Genom gravhögen och ned i denna grav går ett hål, som ni kan se på bilden. Hålet är inte från början arkeologernas arbete, de gräver mer systematiskt än så. Området har däremot fungerat som militärt övningsområde i modern tid, och mitt i den stora gravhögen, rakt ned i denna undre stensättning, hade man grävt vad som förmodligen är ett skyttevärn!

Gravhög, stensättning, skyttevärn, utgrävning… Foto: Andreas Forsgren. 
Gravhög, stensättning, skyttevärn, utgrävning… Foto: Andreas Forsgren.

En kanske 1500-2000 år gammal grav (gissningsvis, närmare dateringar kommer) som fick en till grav ovanpå sig (gissningsvis mellan 1000-1500 år gammal) som i modern tid blev ett skyttevärn som alltihopa grävs ut arkeologiskt år 2016 för att ge plats för E4 Förbifart Stockholm. Här kan vi prata om återanvändning av platser...

Fynden i gravarna har på båda gravfälten ännu varit relativt vanliga och förväntade. Brända benbitar från gravlagda människor samt offrade djur, keramik från urnor och krukor, någon glaspärla, lite nitar av järn, fragment av kammar tillverkade i ben eller älghorn och renhorn. Än så länge har vi många gravar kvar att ge oss i kast med. Vi har även boplatslämningar – mer om detta i kommande nyhetsbrev.

Missa inte våra guidade visningar av gravfältet. De hålls på såväl vardagar som helger, dagtid som kvällstid. För datum och mötesplats, se förra veckans inlägg, nedan.

/Andreas Forsgren, publikt ansvarig arkeolog

andreas.forsgren@kmmd.se

 

Välkommen på arkeologiska visningar i Hjulsta! (vecka 37)

Nu har utgrävningarna i Hjulsta tagit rejäl fart efter den första tidens schaktning.

Är du nyfiken på hur det var i Hjulsta under järnåldern och vikingatiden? I Hjulsta strax norr om Stockholm gräver vi ut ett större och ett mindre gravfält samt en boplats från järnåldern. Bakgrunden till utgrävningen är att Trafikverket planerar en sträcka av Förbifart Stockholm. Under hösten visar vi runt vid utgrävningen och berättar om resultat och fynd. Hur levde folk hemma i Hjulsta på järnåldern? Hur har de gravlagt sina döda? Vilka fynd påträffas? Dessa och många andra frågor kommer vi att svara på under dessa visningar.

Visningarna är gratis. Du behöver inte veta något om järnåldern innan, alla kan följa med.

Vi kommer att ha hela tio visningar öppet för allmänheten för att ge alla som vill en chans att besöka platsen (samt separata extravisningar för skolor, föreningar, etc). Notera att visningarna 8/10 samt 27/10 hålls på engelska, övriga visningar på svenska.

Mötesplatsen för visningarna ses på kartan.

September:      
Onsdag 21 september  klockan 13.00  
Söndag 25 september klockan 13.00  
Torsdag 29 september klockan 18.00  
Oktober:      
Lördag 8 oktober klockan 13.00  Visningen hålls på engelska
Onsdag 12 oktober klockan 18.00  
Tisdag 18 oktober klockan 13.00  
Söndag 23 oktober klockan 13.00  
Torsdag 27 oktober klockan 18.00 Visningen hålls på engelska
November:      
Onsdag 2 november klockan 13.00  
Lördag 5 november klockan 13.00  

 

Karta 1

Mötesplats 1 ligger direkt väster om Akallalänken, cirka 350 meter norr om E18. Platsen nås når du via en gångbro över Akallalänken. Du kan antingen gå från Hjulsta tunnelbanestation (cirka 1,5 km) eller från busstationen Hästa gård, buss 517 (cirka 1 km). På platsen står flera blåa byggbaracker. Gå inte längs Akallalänken då det är mycket trafik och saknas gångbana. Bild:  Andreas Forsgren.

  

Karta 2

Mötesplats 2 når du lättast med bil och ligger precis norr om Hjulstarondellen. Det finns en mindre grusväg som leder till platsen där det står en blå byggbod. För att nå platsen med bil måste du komma från norr på Akallalänken. Var försiktig då det ofta är mycket trafik på denna väg. Bild: Andreas Forsgren.

Vill du veta mer om visningarna? Kontakta visningsansvarig, Andreas Forsgren:
andreas.forsgren@kmmd.se

Välkomna!

Följ våra utgrävningar också på Facebook! Arkeologi i Hjulsta heter vi där.

Andreas Forsgren, publikt ansvarig arkeolog
andreas.forsgren@kmmd.se
073-810 02 90
 
Ann Vinberg, projektledare
ann.vinberg@kmmd.se
073-810 72 88

 

Hösten 2015 utförde Stiftelsen Kulturmiljövård en förundersökning av två gravfält och en boplats i strax norr om trafikplats Hjulsta i nordvästra Stockholm. Undersökningen föranleddes av att Trafikverket har börjat bygga trafikleden Förbifart Stockholm vilken är en ny sträckning för E4:an. Under perioden juli-oktober 2016 kommer Stiftelsen Kulturmiljövård att fortsätta arbetet vid de bägge gravfälten och boplatsen. Då kommer slutundersökningen av platsen att ske.

Gravfält Spånga 96, foto Andreas Forsgren Gravfältet Spånga 122, foto Ingela Harrysson
Det stora gravfältet och boplatsen.
Foto: Andreas Forsgren.
Det mindre gravfältet.
Foto: Ingela Harrysson.


Gravfälten består av ett större, med ca 100 gravar och ett mindre, med ca 60 gravar. Det stora gravfältet är det som är mest komplext och har troligen längst brukningstid. På det stora gravfältet finns flera olika gravformer, både flacka och välvda gravar, små och stora, en triangulär och en s.k. treudd samt fyra imponerande högar på bergskrönet. Dessutom ligger några av gravarna delvis ovanpå andra gravar. Troligen har det anlagts gravar där från romersk järnålder fram till vikingatid. På det mindre gravfältet är gravarna generellt mindre och mer enhetliga och har sannolikt inte lika lång användningstid.

Flack grav med kantkedja på Spånga 96, foto Ingela Harrysson
En flack grav med kantkedja på det stora gravfältet. Foto: Ingela Harrysson.

Boplatsen är ca 5 000 kvm stor och rymmer lämningar av boplatskaraktär såsom stolphål, härdar och kulturlager. Boplatsen är belägen i en sydsluttning söder om gravfältet och avgränsas åt sydost av en stensträng. Troligtvis har boplatsen nyttjas, åtminstone delvis, samtidigt som gravfälten varit i bruk.


Mycket kunskap, många möjligheter

De fornlämningar som skall undersökas beräknas ha en stor potential att besvara ett antal frågeställningar inom ett flertal områden. Några av de frågor som arkeologerna önskar finna svar på är: Hur ser brukningsfaserna ut, är gravfälten och boplatsen är samtida och hur förändras de över tid? Vilka funktioner och aktiviteter har funnits på boplatsen? Vilka är de gravlagda och vilken social roll kan de ha haft? Finns det lämningar som visar på ritualer där boplats och gravfält möts?

Vid undersökningen arbetar arkeologerna med att gräva, tolka och dokumentera fornlämningarna. Till sin hjälp har de även flertalet andra experter som är knutna till projektet. I fält hjälper grävmaskinister och dumperförare till att få fram anläggningar och ytor och osteologer hjälper till att analysera benen. En kvartärgeolog kommer också att delta, dels genom att analysera olika lager av marken men också göra makrofossilanalyser av prover från jorden för att se vad som odlades och växte under tiden då boplats och gravfält var i bruk. Även dateringar genom 14C-analyser och konservering av fynd kommer att ske.


Hjulsta- en plats i världen

Redan efter förundersökningen kunde arkeologerna konstatera att fornlämningarna vid Hjulsta var något utöver det vanliga. Med det stora antalet gravar och med de fyra stora gravhögarna på bergskrönet torde platsen ha gjort ett imponerande intryck. Sedan tidigare vet vi att det inom närområdet finns ett stort antal fornlämningar och att Hjulsta bara är en av flera gårdar som har legat i trakten. Hur relationen mellan dessa sett ut ytterligare en av de frågor som förhoppningsvis kan ges svar på vid slutundersökningen.


Besök vid den arkeologiska undersökningen

Flera visningar av undersökningsområdet kommer att hållas under hösten. Tid och mötesplats för dessa kommer att aviseras bl.a. på denna sida under hösten.

Kontaktpersoner:

Projektledare: Ann Vinberg, tel. 073-810 72 88

Biträdande projektledare: Ingela Harrysson, tel. 073-810 72 06

 

Förundersökning av gravfält vid trafikplats Hjulsta, RAÄ spånga 122:1

Under våren 2016 förundersökte Stiftelsen Kulturmiljövård ett gravfält vid stora rondellen i Hjulsta. Anledningen till undersökningen var att förbifart Stockholm kommer att löpa över fornlämningen i form av en bro. Gravfältet är känt sedan tidigare och inventerades första gången omkring 1930 i och med att Järvafältet fornminnesinventerades. Då registrerades 13 gravar på gravfältet i den nedre delen av västsluttningen samt en grav som bedömdes som ensamliggande stensättningen i krönläge (RAÄ Spånga 123:1). Vilket innebär att graven är placerad på krönet av höjden åtskild från gravfältet i sluttningen.

Gravfältet sett från väster.
Gravfältet sett från väster.

I skrivande stund (april 2016) har vi banat av ca 3000 m2 och kan redan konstatera att antalet gravar är betydligt fler än vad som noterades vid inventeringen. Vi har fått fram ca 40 stensättningar som är mellan 1–6 m i diameter varav merparten är relativt flacka. Topografin på gravfältet utgörs av en bitvis ganska brant västsluttning med berg i dagen på flera ställen. Genom berget som sticker upp har naturliga rum skapats och här ligger gravarna utspridda. I vårt uppdrag ingår endast att ta fram gravfältet dvs. att med hjälp av handkraft och maskin ta bort grässvålen och den jord som täcker gravarna. Själva undersökningen av gravfältet kommer att inledas under sommaren 2016 och då kommer även RAÄ Spånga 96:1 att undersökas samtidigt. Undersökningarna innebär att ny och spännande information om befolkningen i området under järnåldern kommer att uppnås samt mer kunskap kring begravningstraditioner under perioden.

Åttkantig grav med friliggande kantkedja.
Åttkantig grav med friliggande kantkedja.

 

Gravar i nederkant av västsluttningen. 
Gravar i nederkant av västsluttningen.

 

Kontakt:

Ingela Harrysson, projektledare