Järnhantering i skogen
Tack vare en fantastisk senhöst har en ordentlig förundersökning kunnat genomföras söder om Askersund. Det är en del av riksväg 49, mellan riksväg 50 i nordöst och den redan ombyggda delen av riksväg 49 i sydväst, som nu står på tur. Flera platser har förundersökts under hösten 2011 och Stiftelsen Kulturmiljövård har tagit sig an fornlämning 232 och 233 i Askersunds socken.
Platsen ligger i skogskanten rakt norr om gården Fatburen. Fornlämningen omfattar naturliga terrasser och kullar nedanför en höjd med en markant klippbrant åt öster, och sträcker sig även något ut i åkern i sydöst.
Figur 1. Fornlämning i skogsbrynet. Mattias och Andreas mäter in ännu en mörkfärgning med slagg.
Figur 2a+b. På en naturlig terrass i sydvästra delen av den förundersökta ytan fanns slagg i oregelbundna mörka fläckar.
I den södra sluttningen fanns ett område med slagg och fragment av lerklinade ugnsväggar, tydliga spår från tidig järnframställning. Slaggen återfanns koncentrerat i mörka lager och utspritt i sluttningen. Själva blästerugnarna kunde vi däremot inte lokalisera. De finns där någonstans mellan förundersökningsschakten och åtminstone en ugn noterades vid den arkeologiska utredningen hösten 2005.
I anslutning till slaggen kom också små härdar, kokgropar och gropar. Vi har inte hittat några stolphål så det verkar inte ha funnits något förhistoriskt hus; det är alltså inte fråga om en plats där man bott utan det ser ut som om man har sysslat med olika saker i anslutning till järnhanteringen.
Figur 3. A) Skärvstensfylld kokgrop. B) Mattias dokumenterar ytterligare en liten men djup kokgrop.
Längre norrut, på krönet av en mindre kulle rakt nedanför berghällen, framkom ett större svart och sotbemängt lager, med en del spridda skärvstenar och några små bitar brända ben. Här hittades en ensam keramikskärva vid utredningen år 2005.
Figur 4. Höjden med kulturlagret, med schakt och grävda kvadratmeterrutor, sedd uppifrån berghällen i nordväst.
Figur 5. I anslutning till det mörka lagret kom också en liten härdgrop under en löst liggande stenpackning. Foto Mattias Johansson.
På undersökningsytan i övrigt påträffades en del kvartsavslag, ett bryne och ett par grova stenpackningar, varav den ena låg i anslutning till ett naturligt liggande stenblock. Speciellt stenpackningen vid stenblocket påminde något lite om en grav, men under stenarna fanns bara ett lager med lite bränt träkol. Stenpackningarna ligger ner mot dagens åker så det är nog troligast att de är röjningsrösen från historisk tid.
Ute i åkern närmare den äldre strandlinjen kom en ränna med möjliga avtryck av stolpar i vardera änden. Möjligt att det kan röra sig om någon form av vindskydd?
Figur 6. Röjningsrösen i sluttningen ner mot åkern i sydöst.
Kolprov för vedartsbestämning och 14C14-analys, makrofossilprov och prov för fosfatanalys har samlats in och skickats iväg. Av dessa är vedartsbestämningen och fosfatanalysen klara. De träkolsbitar som analyserat kommer från flera olika trädslag: hassel, al, ek, björk och gran. Fosfatanalysen visar på förhöjda värden; på tre av fyra provtagna punkter ligger fosfatvärdet på runt 90 P˚. Dessutom har Andreas, som inte bara är arkeolog utan också osteolog, tittat på de få brända ben vi hittat och konstaterat att det rör sig om ben från däggdjur men att det inte närmare går att bestämma vilken art det är. De ben som hittades i det mörka kulturlagret på kullen har skickats iväg för att 14C-dateras de också. Nu väntar vi ivrigt på de återstående analysresultaten. Kommer dateringarna att ligga väl samlade eller är de spridda över stora tidsrymder? Finns det förkolnade fröer i kulturlagret som kan hjälpa oss att bättre förstå dess tillblivelse och samband med övriga lämningar?
Norr om vår förundersökning har Arkeologgruppen i Örebro undersökt kolningslämningar och en lite yta med boplatsgropar. I sydväst har Arkeologikonsult AB undersökt en boplats med stolphål och rännor.
Kontakt: Jenny Holm, projektledare
021-80 62 91
jenny.holm@kmmd.se
Björke, Trosa kommun
Under året upptäcktes tre gravar i form av stensättningar inom ett område i Västerljung där villabebyggelse planeras. Stensättningarna ligger ca 100 meter norr om det stora gravfältet Västerljung 2:1 och kan genom sin utformning antas vara från järnåldern.
Under november 2011 genomförde vi en förundersökning av området. Rapporter från fältarbetet läggs kontinuerligt ut här på hemsidan.
Första veckan i fält
Nu har vi varit igång i en vecka i Björke och har hunnit torva av ungefär en tredjedel av förundersökningsområdet. Detta har inneburit att vår kunskap om platsen drastiskt har förändrats. Sedan tidigare fanns tre kända gravar inom undersökningsområdet. I takt med att grästorven avlägsnats har ytterligare 30 (!) stensättningar påträffats. Gravfältet är ännu inte avgränsat och vi räknar med att det kommer att komma fler gravar i takt med att allt större ytor friläggs.
Vy över den hittills avtorvade delen av gravfältet. Foto: Lisa Hartzell.
Under nästa vecka fortsätter avbaningen av gravfältet. Parallellt med detta kommer vi även att undersöka en av gravarna. Syftet är att ta reda på hur graven är utformad, vad den innehåller och hur gammal den är, för att på så sätt kunna ge en mer detaljerad bild av fornlämningen inför en arkeologisk undersökning. Mer om detta följer i nästa nyhetsbrev.
Den graven som vi kommer att undersöka under andra grävveckan är en av de största stensättningarna inom undersökningsområdet och mäter ca 7 meter i diameter. Det är också en av tre gravar på platsen som var kända sedan tidigare. Foto: Lisa Hartzell.
Flertalet av de nyupptäckta stensättningarna är betydligt mindre, ca 2-3 meter i diameter. Här håller Magnus Lindberg och Lisa Hartzell, tillsammans med grävmaskinisten Rikard Berggren, på att torva av en av stensättningarna. Foto: Anna Arnberg.
Andra grävveckan
Under veckan som gått har arbetet med att bana av gravfältet med hjälp av grävmaskin fortsatt. I samband med detta har ytterligare tio stensättningar framkommit och vi är nu uppe i drygt 40 stycken.
Vi har också påbörjat undersökningen av två stensättningar. I den ena har det kommit ungefär tre deciliter brända ben i tre koncentrationer och i den andra ett tiotal bitar keramik. Ingen av stensättningarna är dock i skrivande stund färdigundersökt.
De brända benen har kommit i den stora stensättningen som finns på bild ovan. Inga föremål som kan datera graven har hittills påträffats, men den lilla mängden ben samt att benen är tvättade, talar tillsammans med stensättningens utseende för att den är från äldre järnålder.
Benbitarna som påträffats i sållet är mycket små och svåra att se i jorden. Därför använder sig Lisa Hartzell av ett såll för att benen ska bli lättare upptäcka. Foto: Karin Berggren.
I den stensättning som Fredrik Gunnarsson undersöker har det hittills kommit ett tiotal bitar keramik. Foto: Anna Arnberg.
Klara i fält
Nu är fältarbetet i Björke avslutat. Den sista veckan var minst sagt hektisk och bjöd även den på en hel del intressanta resultat. Sammanlagt har nu omkring 65-70 stensättningar påträffats. Därtill har 15 härdar schaktats fram.
Inom ramen för förundersökningen har tre stensättningar och en härd undersökts. Som vi tidigare berättat om innehöll den stensättning som först undersöktes tre stycken bengömmor med brända ben. I den andra stensättningen hittade vi keramik och i den tredje påträffades både brända ben och keramik. Också i detta fall var de benen fria från kol och sot och den preliminära bedömningen är att även denna grav är från äldre järnålder.
Nu följer efterarbete och rapportskrivning. Till att börja med ska fynden att gås igenom och registreras, benmaterialet analyseras av en osteolog och prover skickas in för 14C-analys. Vartefter analyssvaren kommer in återkommer vi naturligtvis med fler nyhetsbrev.
Den tredje stensättningen, vilken undersöktes av Karin Berggren, var en av de mindre på gravfältet och mätte endast 2,0 x 1,6 meter. Foto: Lisa Hartzell respektive Fredrik Gunnarsson.
Nu har 14C-dateringarna kommit
Sammanlagt har två av de undersökta anläggningarna daterats med 14C-metoden – en stensättning och en härd. Brända ben från en av bengömmorna i den största stensättningen som undersöktes (se bild ovan, Första veckan i fält) är från yngre bronsålder (810−550 f Kr), medan kol härden daterats till yngre järnålder och därmed är avsevärt yngre (700−940 e Kr).
Med utgångspunkt i stensättningarnas utformning ska gravfältet sannolikt dateras till yngre bronsålder/äldre järnålder. I så fall är härden ett yngre inslag på platsen samtida med gravarna på det strax söder därom liggande gravfältet Västerljung 2:1.
Arkeologiska undersökningar av Antoniternas Ramundeboda i Närke
I Ramundeboda i Laxå socken, invid Borasjön i Närke, fanns det under perioden ca 1475–1530 ett konvent som tillhörde Antonitorden. Antoniterna var uppkallade efter S:t Antonius Eremiten som levde ca 251–356 e.Kr. i Egypten. Antoniterna hade ett konvent i Ramundeboda, där fanns alltså inget kloster. Antoniterna tog emot resande och gav dem härbärge. De ägnade sig även åt att ta hand om sjuka. Ramundeboda är en unik plats eftersom det endast har funnits ett Antoniterkonvent i Sverige. Ramundeboda är beläget invid gränsen mellan Svealand och Götaland och under medeltiden passerade Eriksgatan Ramundeboda. Ramundeboda är ett område av riksintresse för kulturmiljövården. Här fanns det efter medeltiden ett gästgiveri som lades ned under 1800-talet. Ramundeboda är också känt till följd av att ett av Sveriges första postkontor låg där.
Stiftelsen Kulturmiljövård har under åren 2008–2011 genomfört arkeologiska undersökningar i Ramundeboda med anledning av att Länsstyrelsen i Örebro län medverkar till att göra platsen till ett attraktivt besöksmål. Inom fornlämningsområdet finns det lämningar av flera olika byggnader: Dubbelkällaren, en mindre källare kallad Strandkällaren, ”Munkarnas mur”, en tegelugn och en kalkugn. Byggnadslämningarna har restaurerats och ugnarna har delvis rekonstruerats. I Ramundeboda har det sannolikt funnits en kyrka i olika skepnader alltifrån då Antoniterna kom till platsen. Kyrkan flyttade 1898–1899 in till Laxå då brukssamhället vuxit fram där.
Dubbelkällaren
I området finns en Dubbelkällare som är en ruin med två dubbla valv. Dubbelkällaren som till stora delar var täckt av fyllnadsmassor frilades och undersöktes (Läs mer!). Källaren har haft en övervåning och det var sannolikt där Antoniterbröderna bodde i små celler, dvs. rum. Dubbelkällaren har restaurerats och delar av murarna har murats upp, men innan man gjorde det dokumenterades murarna. Ett 14C-analyserat ben ur Dubbelkällaren visar att källaren sannolikt anlades i samband med att Antoniterna kom till Ramundeboda.
”Munkarnas mur” + kyrkogårdsmur = kyrkoruin
I Ramundeboda finns det en kyrkogård med en kyrkogårdsmur och där finns också en mur som benämns ”Munkarnas mur”. Delar av nuvarande kyrkogårdsmuren och ”Munkarnas mur” har ursprungligen uppförts i syfte att vara en byggnad. Med tanke på lämningarnas storlek och form är det troligt att murarna är ruiner av en aldrig färdigställd kyrka som började byggas av Antoniterna. Byggnaden blev docka aldrig klar, antagligen med anledning av att Gustav Vasa och reformationen satte stopp för bygget. Antoniterna i Ramundeboda omnämns sista gången 1530.
Delar av kyrkogårdsmuren hade fallit sönder på några ställen och innan den skulle restaureras blev det tillfälle att dokumentera delar av muren som tolkas ha varit kyrkans väggar (se figur 1). Murarna har en bredd på ca 1,7–1,8 meter. Murarna visar att kyrkan var planerad att bli stor, ca 20,8 x 43,8 meter och formen var rektangulär som en salskyrka. Ruinens storlek är ungefär som S:t Nikolai i Örebro och Fellingsbro i Västmanland. Eftersom stenkyrkan i Ramundeboda inte byggdes färdigt så måste det ha funnits en träkyrka på platsen. Vi vet att det 1688 uppfördes en barockträkyrka i Ramundeboda och 1898-1899 flyttade kyrkbyggnaden in till Laxå.
Figur 1. Ramundebodas kyrkogård och kyrkogårdsmur. I bakgrunden ses ”Munkarnas mur” som sannolikt är delar av ruinen tillhörande en kyrka som aldrig färdigställdes. I förgrunden ses nuvarande kyrkogårdsmuren som sannolikt ursprungligen uppfördes som en del av kyrkans södra vägg. Fotograferat från väster av Jonas Ros.
Tegelugnen
Under 2010–2011 grävdes en yta som benämns ugnshögen ut, där påträffades vid utgrävningar 1912 en tegelugn och en kalkugn. Det kan konstateras att där har funnits tre ugnar; en tegelugn och två kalkugnar (se figur 2).
Figur 2. Tegelugnen i Ramundeboda ses till vänster och kalkugnen ses till höger. I bakgrunden, till höger, har det funnits en äldre kalkugn. Fotograferat av Jonas Ros från söder.
Figur 3. Tegelugnen i Ramundeboda sedd ovanifrån. Fotograferat från norr av Jonas Ros.
Tre väggar av tegelugnen var bevarade och var uppbyggda av kallmurade gråstenar som var eldpåverkade (se figur 3). Ugnen uppskattas att ursprungligen ha haft en höjd på omkring 4 meter. På platsen för den fjärde väggen, som var en gavel, har det funnits en eldmun, dvs. en öppning i vilken man eldade. I den andra gaveln har det sannolikt funnits en permanent mindre ingång genom vilket man bar teglet. Tegelstenarna gjordes av lera som först fick lufttorka och sedan brändes de i tegelugnen. I ugnen har det tillverkats både tegelstenar och senmedeltida taktegel kallat munk- och nunnetegel. Vill du veta mer om hur man gjorde tegel så klicka HÄR
Kalkugnen
Det framkom rester av två kalkugnar och den äldsta var fragmentariskt bevarad och var så kraftigt eldpåverkad att murarna hade bränts sönder. Den yngsta kalkugnen var bättre bevarad och var indelad i två delar, dels eldmunnen, dels brännkammaren som hade en rektangulär form. Brännkammaren har sannolikt varit ett par meter hög. Kalkugnen var uppbyggd av kallmurade stenar. I kalkugnen tillverkades det kalkbruk som användes vid murning och putsning. Man staplade kalkstenar i ugnen och eldade i eldmunnen och då brändes kalkstenarna sönder och det bildades kalkbruk som sedan blandades med vatten och sand för att erhålla puts- och murbruk. Vill du veta mer om hur man gjorde kalkbruk så klicka HÄR
Den undersökta tegelugnen och kalkugnarna har sannolikt använts av Antoniterna då de skulle uppföra stenbyggnaderna Dubbelkällaren, Strandkällaren och ”Munkarnas mur” som sannolikt är ruinen av en aldrig färdigställd kyrka . Tegelugnar låg i allmänhet i närheten av den byggarbetsplats där teglet skulle användas. Det var antagligen periodisk bränning i tegelugnen för brödernas behov då de skulle uppföra byggnader i Ramundeboda. Man kan anta att Antoniterna även producerade tegel för försäljning, men det vet vi inte. Tegelstenar kunde bl.a. användas vid byggande av fönsterinfattningar, dörröppningar, valv och eldstäder.
Schaktning för gångstigar
Det har anlagts gångstigar i Ramundeboda så att området ska bli tillgängligt för rörelsehindrade. I samband med det arbetet gjordes det arkeologiska undersökningar. Det påträffades då flera huslämningar med datering till 1600- och 1700-talen, och dessutom två grunder som är äldre, den ena sannolikt från 1500-talets andra hälft. Huslämningarna visar att det var bebyggelse på platsen efter det att Antoniterna hade lämnat Ramundeboda.
Ugnarna rekonstrueras
Genom den arkeologiska undersökningen av tegelugnen och kalkugnen har vi fått kunskap om hur ugnarna var uppbyggda och fungerade. Arkitekt Janusz Grenberger från Grenberger byggnadsrestaureringskontor har gjort en rekonstruktion av ugnarna som senare byggts upp. Ugnarnas eldmunnar murades upp och ugnarnas murar märktes ut i markytan. Besökare i Ramundeboda kan nu se hur ugnarna såg ut och fungerade (se figur 4).
Figur 4. Tegelugnen och kalkugnen som undersökts i Ramundeboda har rekonstruerats på platsen. Tegelugnen där Antoniterna brände tegelstenar ses till vänster, och kalkugnen där de bränd kalk ses till höger. Fotograferat från söder av Nicklas Johansson, Enjab.
Lyssna på tv -inslag om undersökningarna i Ramundeboda.
Svt-Tvärsnytt:
http://svt.se/2.33831/1.2230171/danska_munkar_sparade_till_laxatrakten?lid=senasteNytt_1861773&lpos=rubrik_2230171
Nerikes Allehanda:´
http://na.se/nyheter/laxa/1.1000247-har-brande-broderna-sitt-tegel
Kontakt: Jonas Ros
En överplöjd järnåldersboplats i Romfartuna socken
Inför ombyggnaden av väg 56 till mötesfri landsväg, på sträckan Västerås–Sala, har KM förundersökt delar av en boplats nära Äs i Romfartuna socken.
Undersökningsytan låg på en påtaglig platå i åkermarken på västra sidan av Badelundaåsen. Alldeles söder om undersökningsområdet sluttar marken ner mot en fornsjö eller en forntida fjärd. Endast en liten del av boplatsen berördes eftersom ytan skulle användas för en vändplats.
Delar av den nyfunna järnåldersboplatsen nära Äs friläggs inför undersökningen.
Schaktplan. Stolphålen i det treskeppiga långhuset är markerade med rött.
Anläggningstätheten var hög och anläggningarna förekom i ytans västra hälft. Merparten av anläggningarna utgjordes av stolphål men det förekom även flera stora gropar och två härdar. Längst i sydväst fanns delar av ett treskeppigt långhus med delvis bevarad vägglinje. Vi dokumenterade läget för tre stolppar varav endast ett var komplett. Båda stolphålen i det kompletta stolpparet har blivit utbytta vilket kan antyda en lång brukningstid. I mittskeppet förekom en härd. Norr om huset sträckte sig en hägnad, i form av regelbundet liggande stolphål, i nord–sydlig riktning. De stora groparna förekom inom husets utbredning. Det är oklart om groparna är samtida eller indikerar förändringar av hur platsen har utnyttjats.
Vi väntar på resultaten av både kol 14 och makrofossilanalyser vilket förhoppningsvis kan bringa klarhet i kronologin på platsen den aktivitet som avsatt groparna.
Kontakt: Jan Ählström