Vinterbrev 2011
2010 års stora utgrävning på Kanaljorden avslutades i början av oktober, men som redovisats i tidigare höstbrev (1 och 2) så återkom en mindre styrka arkeologer för en kompletterande arkeologisk undersökning i november och december. Den kompletterande undersökningen var föranledd av en omläggning av en vatten- och avloppsledning, och det arkeologiska fältarbetet i samband VA-arbetet kommer att återupptas under vårvintern. I övrigt så arbetar arkeologerna med att gå igenom och systematisera fynd och dokumentation från fältsäsongen.
Det är hög tid för en sammanfattning av undersökningsresultat. Vi vill dock påminna om att alla resultat är högst preliminära, och att det är troligt att bilden av fornlämningen kommer att förändras under arbetet med rapporten och i ljuset av olika analysresultat. I detta vinterbrev begränsar vi oss till att berätta om lämningarna från äldre stenålder, och mer specifikt det mycket speciella fyndsammanhang av rituell karaktär som vi undersökt på botten av den av den numera igenväxta lilla sjö som utgör en del av undersökningsområdet. I denna sjö har man under mitten av äldre stenålder deponerat utvalda ben från människor, främst skallar och fragment av skallar, tillsammans med redskap av horn, ben, trä och sten samt djurben. Depositionerna har placerats, på, i och runtomkring en stor stenpackning som konstruerats på botten av sjön.
Figur 1. Utgrävningen av den numera igenväxta våtmarken på Kanaljorden invid Göta Kanal. Foto: Fredrik Hallgren.
Den lilla sjön på Kanaljorden var ursprungligen en del av ”Fornvättern”, men isolerades från den större sjön i samband med att Motala Ström bildades och Vätterns vattenstånd sänktes. Kvar på Kanaljordsområdet blev en grund liten sjö, som gradvis växte igen. Omkring 5800 f.Kr., vid en tidpunkt när våtmarken fortfarande hade en öppen vattenspegel, anlades den stora stenpackningen på sjöns botten. Stenpackningen mäter c. 14 x 14 m och är uppbyggd av upp till 60 cm stora stenar tätt lagda i flera lager.
På, i och runtomkring stenpackningen påträffades ett stort antal större och mindre bitar trä. Som fyndmaterial betraktat är gammalt trä ett svårhanterat material. Det är tidsödande att rensa fram och dokumentera och ofta kan det vara svårt att skilja mellan enkelt bearbetade föremål och naturligt förekommande trä. Gammalt trä är dessutom skört och bryts snabbt ner när det exponeras för luft, ljus och värme, varför en förvaring i vattenbad i mörker och kyla är nödvändigt. Bland träbitarna som påträffades finns snidade föremål som redskap, enkelt bearbetade föremål som tillhuggna slanor, naturligt förekommande trä av mesolitisk ålder (exempelvis grenar) samt yngre trärötter som sekundärt växt ner i de äldre lagen. Rötterna kan vanligen identifieras och rensas bort vid utgrävningssituationen, men bland övriga kategorier trä krävs ibland en noggrann granskning för att avgöra om det är en enkelt tillhuggen träbit eller ett naturligt fragmenterat trästycke. Bedömningen, sorteringen och dokumentationen av träbitarna kommer att genomföras under loppet av 2011. Träfynden som bedöms bevarandevärda lämnas sedan vidare till konservering på Studio Västsvensk Konservering i Göteborg. Bland de fynd som hittills märkt ut sig finns bland annat en stor mängd raka slanor samt ett träobjekt i form av en stiliserad fiskfigur.
Den stiliserade fiskfiguren är tillverkad av en 50 cm lång träplanka kluven ur en trästam. Plankan har huggits och snidats så att den i ena änden bildar en gapande käft, i andra änden är den formad som en rundad fiskstjärt. På plankans sida finns inhuggna markeringar som kan representera öga, gällock och fjäll. Mitt på ”fiskkroppen” finns ett skafthål. Objektet har alltså troligtvis varit monterat på en trästav som ett emblem. Föremålet konserveras i skrivande stund.
Enkelt tillhuggna långa raka slanor tycks dominera i träfyndsmaterialet. Några avbrutna slanor med tillspetsade ändar har påträffats vertikalt nerkörda i bottensedimenten. Flertalet påträffades dock liggande horisontellt i bottensedimenten. Det är möjligt att även de sistnämnda ursprungligen varit resta, då vi vid sidan av den skafthålsförsedda träfisken hittat flera indikationer på att objekt monterats på trästavar – mer om detta nedan.
Ett annat iögonfallande inslag i fyndmaterialet från våtmarken på Kanaljorden är ett ansenligt antal ben från människa. När det första fyndet av detta slag (ett lårben) påträffades hösten 2009 formulerades hypotesen att lårbenet kom från en person som gravlagts i den gamla sjön och vi förväntade oss att finna fler ben från samma individ spridda i de kringliggande gyttjelagren. Den fortsatta utgrävningen gav dock överraskande resultat. Istället för fler ben från samma individ påträffades enstaka ben från minst ett dussin personer. Huvuddelen av de påträffade benen utgörs av mer eller mindre fragmenterade kranier (figur 2). Den osteologiska analysen av benen är i skrivande stund inte slutförd och det är möjligt att bilden kommer att förändras något under det fortsatta analysarbetet. Baserat på kraniefragment med delar av överkäken bevarad rör det sig om minst nio individer i åldersintervallet tonår till övre medelålder, därtill kommer kraniefragment av två spädbarn. Totalt blir det således skallar/fragment av skallar från minst elva personer. Utöver de kraniedelar som ingår i individberäkningen finns det också ett antal pannben och skalltak. Det är oklart om dessa kommer från de mer fragmentariska skallar som ingår i individberäkningen (de har i så fall deponerats ett stycke från dessa), eller om de representerar ytterligare personer.
Figur 2. Ett 8000 år gammalt kranium friläggs försiktigt av arkeologen. Foto: Anna Arnberg
Som redan nämnts är skallfragment starkt överrepresenterade i materialet. Medan det finns kalvarium (dvs. skalle utan underkäke) från minst nio vuxna/tonåringar, så har endast en underkäke påträffats. Det förekommer enstaka stora rörben från extremiteter, som lårben, skenben, överarmsben, men alldeles för få mot den förväntade mängden med tanke på individantalet. Den enda individ som har benslag från hela kroppen bevarade är det yngsta spädbarnet (bedömt som 0-3 månader gammalt). När benelement saknas i ett osteologiskt material måste man beakta möjligheten att de brutits ned och förmultnat. Emellertid så saknas bland annat ben som är motståndskraftiga mot nedbrytning, medan en del väldigt sköra ben finns bevarade, som till exempel skallfragmenten från spädbarnen. Med undantag av det yngsta spädbarnet, som troligtvis deponerats helt, svept i någon form av material, så har benen från övriga individer deponerats i skeletterat skick, dvs. utan mjukdelar. Skelettering kan ske genom naturlig förmultning, eller genom styckning – dvs. en process där köttet tas bort från benen med hjälp av verktyg. I det senare fallet bör det gå att identifiera snittspår på benen, ett moment som kvarstår i det osteologiska analysarbetet. En av de påträffade skallarna hade en klump av organiskt material kvar inne i skallkaviteten. Möjligen rör det sig om nedbrutna fetter från hjärnan. För denna individ har, av allt att döma, ingen längre tid förflutit mellan döden och deposition i våtmarken.
Både skelettering genom styckning och förmultning är kända från mesolitikum. Från gravfältet Skateholm i Skåne finns exempelvis en grav, där den döde först gravlagts i en grop som fyllts igen med jord. Efter det att kroppen förmultnat har emellertid graven återigen öppnats, varvid ett lårben och ett underarmsben försiktigt tagits upp innan graven ånyo fyllts igen. På samma gravfält finns också en annan grav där den döde styckats innan gravläggningen, varpå de styckade delarna placerats (i oordning) i en grav som sedan fyllts igen. Att just skallar valts ut för deposition är känt från flera mesolitiska fyndplatser i Tyskland. I de senare exemplen har skallarna deponerats med mjukdelar kvar, vilket framgår av att underkäke och halskotor påträffas tillsammans med kalvarium. Flera av dessa halskotor visar spår efter att huvudet skiljts från kroppen genom styckning. På Kanaljorden saknas halskotor, och den enstaka underkäke som påträffats låg utan sammanhang med ett kalvarium. Det rör sig således inte om deposition av avhuggna huvuden i våtmarken, utan av redan skeletterade kraniedelar.
Ett par av skallarna på Kanaljorden ger intryck av att ha placerats avsiktligt i fördjupningar i stenpackningen. Till exempel så påträffades två skallar på bara några decimeters avstånd från varandra och med ansiktena vända åt samma håll. Ett av dessa kranier innehöll dessutom ett större skalltaksfragment från en tredje individ, gömt inne i skallkaviteten. I ett annat fall påträffades en närmast hel skalle panna mot panna med ett löst pannben, ett arrangemang som också ger intryck av avsiktlig placering. Men det finns också exempel på att skallar hanterats på ett helt annat sätt: Två av kranierna är uppträdda på trästavar(!). I det ena fallet är den bevarade delen av trästaven cirka en halv meter, varav de sista 17 cm var gömda inne i skallen. I det andra fallet är staven av vid ingångshålet till skallen, delen som finns bevarad i skallkaviteten är 19 cm lång. Bägge stavarna är c. 2,5 cm i diameter, en grovlek som torde vara anpassad till det hål i skallens bas där de stuckits in. Fyndet saknar kända motsvarigheter från Europas stenålder. Som nämnts ovan inkluderar fyndmaterialet även en fiskfigur som varit monterad på en trästav. Bland träfynden i övrigt dominerar långa raka slanor. Kanske har en hel hop resta trästavar rest sig över vattenytan av den lilla sjön, prydda av såväl träemblem som människoskallar och kanske även andra ting.
Figur 3. Hullingförsedd ljusterspets av ben från Kanaljorden. Foto: Fredrik Hallgren.
Vid sidan av träföremål och ben från människor innehöll våtmarken även redskap av ben, horn och sten, liksom djurben. Bland redskapen märks bland annat en flinteggad benspets, släta och hullingförsedda spetsar av ben och vildsvinstand, skafthålshackor av ben och horn samt yxor av sten (figur 3). Bland djurbenen finns dels enstaka benelement som kan tänkas ha en symbolisk innebörd som underkäke från björn, grävlingskranium och horn från älg och kronhjort, men också vad som förefaller vara mer eller mindre hela vildsvinskroppar.
Det står klart att depositionerna i sjön på Kanaljorden är av rituell och ceremoniell karaktär. Den närmare innebörden i dessa ritualer och ceremonier är dock fördold för oss. Vi vet till exempel inte om de deponerade människobenen kommer från anförvanter som vördnadsfullt hanterats i en komplex begravningsritual, eller om det rör sig om troféer från besegrade fiender. Tills vidare håller vi bägge tolkningsalternativen öppna. En förhoppning är att det fortsatta analysarbetet kan komma med ledtrådar, till exempel kan laboratorieanalys klargöra om skallar och övriga ben kommer från människor som levt i trakten eller har ett fjärran ursprung, och om de är släkt med varandra eller representerar olika populationer.
/ Fredrik Hallgren