Som vi nämnt vid flera tillfällen tidigare så är vår plats ovanlig för att vi har så goda bevaringsmöjligheter för organiskt material, som till exempel trä (läs mer). Detta leder dock till att vi måste vara extra försiktiga med hur vi hanterar de fynd vi gräver fram.
Anledningen till att de överhuvudtaget har bevarats är att de har legat i en fuktig och syrefattig miljö, vilket gjort att de inte blivit lika nedbrutna av mikroorganismer som de hade blivit i torr mark. När vi nu gräver i våtmarken och tar fram dessa fynd är det därför viktigt att vi håller dem fuktiga, eftersom de snabbt skulle förstöras om de torkar ut. Det tar dock lång tid att gräva fram våra träfynd, så när vi slutar för dagen måste vi täcka träet med fuktad vadd och sen med en presenning. När vi väl, mycket försiktigt, grävt fram fynden lägger vi dem i ett vattenbad i en lämplig plastlåda eller plastpåse. Därefter läggs de in i vår kylcontainer som håller samma temperatur som ett normalt kylskåp. Även detta är för att fördröja nedbrytningsprocessen. I denna kylcontainer får fynden ligga fram till dess att en konservator kan komma och hämta dem.
För en tid sedan hade vi besök av konservatorn Ebba Phillips från Studio Västsvensk Konservering i Göteborg som har hand om våra organiska fynd. Hon hjälpte bland annat till med att ta upp en del större träbitar, samt ett spännande kärl som innehöll en bit järnslagg. Ett antal träbitar valdes ut och placerades försiktigt i hennes bil tillsammans med kärlet och hon körde iväg dem till Göteborg för konservering.
Foto: Fredrik Hallgren.
Hur konserveringsprocessen ser ut skiljer sig åt mellan olika material, men för vår del handlar det mest om trä. Lite kortfattat man säga att träet som konservatorn får in först tvättas under rinnande vatten och med hjälp av en mjuk borste tas lös jord bort. Därefter fotograferas materialet och man tittar på det i ett mikroskop för att se om det finns spår av bearbetning.
Efter det så startar själva konserveringsprocessen, där grundprincipen är att man vill ersätta vattnet i materialet med en lösning av Polyetylenglykol eller PEG 4000 som det också kallas. Detta är en metod som utvecklades under konserveringen av regalskeppet Vasa. Ett problem som man där upptäckte var att de metallsalter som fanns kvar i materialet bryter ner träet. Nu för tiden så inleder man därför alltid med att lägga materialet i en lösning som drar ut salterna. Därefter placerar man materialet i en 10 % PEG-lösning där det får ligga någon månad, beroende på materialets storlek. Därefter ökar man stegvis lösningen till den är 40 %. När träet är ordentligt impregnerat så tar man upp det och torkar av överflödig lösning och placerar materialet i en vakuumfrystork där det fryses ner till -30°C. När det är genomfruset så skapas ett vakuum på 0,01millibar vilket drar ut och förångar isen som bildats. Detta kan ta allt från veckor till ett år beroende på hur tjockt trämaterialet är.
När materialet är helt torrt tas det ut och rengörs igen. Sedan fotograferas och packas träet mycket noggrant och en rapport skrivs. Det färdigkonserverade materialet är betydligt mer hållbart än var det var innan konserveringen. Det är dock fortfarande ömtåligt och känsligt för hög luftfuktighet.
Foto: Ebba Phillips.
Förutom själva konserveringen så gör konservatorn även en del analyser. Bland annat så skärs tunna tvärsnitt av träet som sedan undersöks under mikroskop för att avgöra vilket träslag det rör sig om.
Vi får se vilka spännande resultat som konserveringen kommer att ge oss när vi väl får tillbaka de träföremål som vi gräver upp i år. Det kommer dock att dröja ett tag till innan vi får några svar, men tålamod är något vi arkeologer måste ha.
/Ola Kronberg