Det har nu gått ett och ett halvt år sedan fältarbetet vid stenåldersboplatsen i Hakunge mellan Åkersberga och Brottby i östra Uppland (läs mer i vårt första inlägg på hemsidan här) och vi håller nu intensivt på med att färdigställa rapporten över undersökningen. Som vi nämnde i vårt förra inlägg om Hakungeboplatsen så rör det sig om en boplats från jägarstenålder, daterad till omkring 6200 f.Kr. Detta innebär att Hakungeboplatsen utgör den äldsta kända stenåldersboplatsen – och därmed äldsta kända boplatsen över huvud taget – i hela östra Uppland. När boplatsen var bebodd bestod området av några spridda kobbar och skär mitt ute i oceanen, ett par mil nordöst om de större öarna i det som idag utgörs av Södertörn söder om Stockholm. Idag utgörs området av ett större skogsområde nära Hakungekrossen nära gränsen mellan Vallentuna och Österåkers kommuner, och anledningen till de arkeologiska insatserna är att Hakungekrossen vill utöka sitt verksamhetsområde.

Datering – strandlinje och kol 14-metoden

Landskapet vid boplatsen under tiden 6500–6000 f.Kr. kan jämföras med det som idag utgörs av Stockholms ytterskärgård, men detta är beläget ännu längre ut i havet än dagens ytterskärgård. Boplatsens läge omkring 6200 f.Kr. Strandlinjekarta © SGU

Flygfoto över ytterskärgården en vinterdag. I mitten av bilden syns färjeleden till Husarö, den passerar mellan Finnhamn/Stora Jolpan till vänster och Särsö till höger. Längre bort i bild, förbi Husarö, syns de större öarna Blidö och Yxlan. Foto från sydsydöst av Belola80 (Wikipedia CC BY-SA 3.0).

En preliminär datering av boplatser från jägarstenålder i östra Sverige görs ofta genom så kallad strandlinjedatering. Många av boplatserna i kustbandet var under jägarstenåldern tydligt strandnära, då säljakt och fiske utgjorde viktiga delar av näringsfångsten. Med härledning av detta går det att med hjälp av strandlinjekartor från Sveriges geologiska undersökning (SGU) se när i tiden ”vår” boplats var strandbunden och därmed sannolikt aktiv. Dessa strandlinjekartor visar en övergripande bild av den forntida fördelningen mellan hav och land samt även förändringar i sjöarnas utbredningar. Boplatsen ligger idag på mellan 63–68 meter över havet, vilket gör att den alltså var strandbunden omkring 6200 f.Kr.

Vid arkeologiska undersökningar av liknande samtida boplatser kan arkeologer om bevarandeförhållandena är goda hitta organiskt material i form av exempelvis träkol eller brända djurben (det vill säga matavfall eller slaktrester), vilka kan användas för en analys med kol 14-metoden. Detta är en naturvetenskaplig metod vilken gör det möjligt att datera organiskt material. Tyvärr var förutsättningarna att hitta träkol som kunde dateras inte särskilt bra i området. Detta berodde till stor del på markförhållandena, vilka under ett tunt vegetationsskikt bestod av sten och grus (morän). Vi hittade heller inga brända djurben, vilket annars inte är ovanligt på stenåldersboplatser.

Flinta!

Totalt har vi omkring 4400 fynd med en sammanlagd vikt på cirka 41 kilo från undersökningen. Den absolut största delen utgjordes av kvarts. När vi har suttit på kontoret och gått igenom och registrerat samtliga fynd har vi nu koll på det övriga stenmaterialet (det vill säga bergarter och mineraler) vi har på platsen: åtta små bitar flinta och nio bitar kvartsit. Samtliga fragment av flinta är mycket små, med en total vikt på endast 1,5 gram.

Flinta förekommer inte naturligt i Mellansverige, utan har förts hit från områden i Sydskandinavien, främst Skåne och Danmark. Under jägarstenåldern är det oftast små och fåtaliga bitar flinta som påträffas på boplatser i Mellansverige, men mängden flinta ökar under bondestenåldern (cirka 4 000–1 800 f.Kr.).

Ett av fynden av flinta utgörs av ett tunt mittfragment av ett mikrospån, endast 9 mm långt och 5,5 mm brett. Dessutom finns en liten skrapa med en konvex, tydligt retuscherad egg (se bild). Man kan anta att mikrospånet, och möjligen också splittren, kommer från sammansatta eggredskap eller spetsar. Mikrospån hör till mesolitikum och förekommer över ett stort område från Skandinavien, Baltikum och Ryssland. De dateras i Danmark och Sverige generellt till mitten av 7000-talet f.kr till 4000 f.Kr.

Kvarts

Kvartsen är av något varierande kvalitet och utseende, men i princip samtliga fynd innehåller föroreningar och är i övrigt vit och opak. Liknande föroreningar observerades på från berghäll lossbrutet material på boplatsen. Det är därför mest troligt att den kvarts som bearbetats på platsen är lokal, antingen från boplatsen och dess direkta närhet eller från närliggande öar i den aktuella ögruppen. Förutom föroreningarna är dock kvaliteten generellt god, och har utgjort ett bra material för tillverkning av skärande redskap.

Av kvartsen registrerades en majoritet, 50,4%, som ”övrigt slaget” vilket innefattade avslagsfragment och avfall, medan splitter stod för 43,2%. Dessutom klassificerades 78 stycken som kärnor inklusive kärnfragment och 143 som avslag. Vidare registrerades också 51 möjliga redskap av varierande typ, varav skrapor och eggredskap/knivar utgjorde lejonparten. Slutligen klassades fyra fynd av kvarts som mikrospån.

Förmedling och publikt arbete
Vi har också under perioden november 2025 till februari 2026 hållit tre föredrag där vi pratat om Hakungeboplatsen och jägarstenåldern i Mellansverige. Den 8 mars 2026 håller vi också vårt för tillfället sista föredrag om Hakungeboplatsen, då hos Össeby hembygdsförening. Vi tackar biblioteken i Vallentuna och Åkersberga samt Föreningen Sjuhundraleden och Össeby hembygdsförening för att vi har fått möjligheten att komma och berätta om våra resultat.

Håll ögonen på vår hemsida under hösten, då den kommande rapporten ska vara klar!

Andreas Forsgren, biträdande projektledare
andreas.forsgren@kmmd.se

Stenåldersboplatsen i Hakunge del 2

Kontakta oss

Fakturaadress

Följ oss

Stenåldersboplatsen i Hakunge del 2

Stiftelsen Kulturmiljövård söker Arkeologer (AAS/26)

Kontakta oss

Fakturaadress

Följ oss