Grävdagbok från Kumla – mellan block, gravar och hav

När detta inlägg skrivs smattrar regnet hårt mot taket på vår arbetsbod. Det är kanske det värsta vädret vi haft hittills under utgrävningen, men tack och lov varade det bara en dag. Vi har haft tur med vädret annars. Medan man får chansen att sitta inne och skriva, är mina kollegor ute och kämpar i leran. De är riktiga hjältar som trotsar både väder och de otaliga stenblocken här på gravfältet i Kumla.

Vår tid i fält börjar sakta lida mot sitt slut, så det är hög tid att berätta vad vi har gjort – och vad som väntar.

Del av gravfältet under undersökning. Foto Ruth Rudenlöv.

Varför gräver vi just här?
Vi undersöker ett stort och delvis okänt parti av ett gravfält från äldre järnålder samt närliggande boplatser i Kumla, strax utanför Vagnhärad i Södermanland. Anledningen är bygget av den nya stambanan, Ostlänken. Innan järnvägen kan dras fram måste vi arkeologer säkra och dokumentera den historia som ligger gömd i marken.

En plats formad av is och hav
Platsen vi undersöker är speciell. Den ligger i en gammal dalgång som för nästan 2000 år sedan var en havsvik med direkt förbindelse till Östersjön. Kumla var då ett kommunikationsnav där man kunde färdas både på land och till sjöss. Det var en rik och betydelsefull trakt, och spåren syns tydligt i form av gravfält och boplatser.

Gravfältet (L1984:8482) ligger på den norra kanten av dalgången, på en brant och stenig moränsluttning. Det är en höjd som inlandsisen lämnade efter sig, full av stenblock och ojämn terräng. Men för järnålderns människor var detta ingen nackdel – tvärtom.

Gravfältet – ett teaterlandskap för de döda
Människorna här använde det dramatiska landskapet som en resurs. De byggde sina gravar, så kallade stensättningar, runt naturliga block. De verkar också medvetet ha format ytorna mellan gravarna, kanske genom att anlägga stenpackningar eller röja undan block för att skapa olika ”rum” i landskapet.

Hela platsen känns som en ceremoniell arena. Ett av de mest framträdande ”rummen” är en stor, naturlig svacka som påminner om en amfiteater. Den har en fantastisk utsikt över dalen där havsviken en gång låg.

Föreställ er detta: Under äldre fasen av järnåldern låg vattnet precis nedanför. Stillheten, tystnaden. Gravarna blickar ut över vikens vatten, och de som färdas i båt ser monumenten på höjden – en mäktig syn. Och vilket arbete de lade ner! De använde naturens former och förstärkte dem för att skapa något som skulle bestå. Det är en tanke som gör en ödmjuk när man står här och gräver.

Gravfältet är känt sedan tidigare, men fram till 2015 trodde man att det bara bestod av ett tiotal gravar på en begränsad del av slänten. Anledningen är den utmanande terrängen, där det är svårt att skilja en grav från en naturlig stensamling. Men vid en utredning 2015 väcktes misstanken att gravfältet var mycket större, och man landade i slutsatsen att det ”inte kan uteslutas att hela slänten är ett gravfält”.

En förundersökning gjordes därefter 2022 för att ta reda på just det – hur stort är gravfältet och vad döljer sig här? Den undersökning vi gör nu är steget efter, en så kallad slutundersökning. Vi gräver oss ner, dokumenterar allt och tar sedan bort lämningarna så att Trafikverket kan fortsätta arbetet med järnvägen.

Vad har vi hittat? Tidslager och mysterier
Gravfältet med sina stensättningar är, som väntat, ganska fyndfattigt. I de flesta gravar hittar vi inga föremål alls, förutom enstaka keramikskärvor och kvartsbitar. I två gravar fann vi järnnitar eller spikar. Men detta är typiskt för äldre järnålderns gravar (cirka 500 f.Kr.–550 e.Kr.), och det kan tyda på att ritualen och själva gravkonstruktionen kanske var viktigare än gravgåvorna.

Det mystiska sotlagret
I den stora ”amfiteatern” finns ett stort sotlager. En kol 14-datering från 2022 visade att det är från folkvandringstid–tidig vendeltid (cirka 400–600 e.Kr.). Det är en spännande datering, eftersom det placerar lagret i slutfasen av det äldre gravfältet, men samtidigt som det stora höggravfältet (L1984:8032) på andra sidan dalen kanske börjar ta form. Sotlagret väcker många frågor. Är det spåren av en bålplats? En plats för kremeringar? Eller var det en rituell scen som kopplade samman det gamla gravfältet med det nya?

Just nu gräver två kollegor sig ner i detta lager. Hittills har de bara hittat en enda benflisa. Att nästan ingenting hittas är märkligt. Är det rensat med flit? Frågorna är många.

Det mystiska sotlagret i ”amfiteatern” under undersökning. Foto Lisa Hartzell.

Gåvor till stenblocken?
Vid ett av de största stenblocken, som ramar in ”amfiteatern”, hittades mängder av keramikskärvor. Keramiken låg deponerad på den sida av blocket som blickar ut mot dalen. Kanske var det en speciell plats för ritualer? För att få svar tar vi jordprover runt de stora blocken och med hjälp av kemiska analyser (fosfat- och lipid- bland annat) kan vi se om det har skett aktiviteter som är osynliga för blotta ögat.

Ett brandlager under graven?
Häromdagen gjordes ett spännande fynd under en av de största gravarna – en grop och ett lager med rikligt av kol och sot. Kan det röra sig om ett brandlager som hör till graven? I så fall är detta det första tydliga spåret av eld kopplat till en grav på den här delen av fältet. Undersökningen fortsätter de närmaste dagarna, och vi hoppas få mer klarhet då.

Från brunn till tjärgropar
På åkern nedanför gravfältet undersökte vi en anläggning som tidigare tolkats som en brunn från tidig medeltid (1060–1157 e.Kr.). Men efter att ha grävt ut den helt kan vi konstatera att det troligen är en tjärgrop! Här tillverkades tjära, en livsviktig produkt för att impregnera hus och båtar. Inte långt därifrån hittade vi ytterligare två, mindre tjärgropar, som också nu är fullständigt undersökta. Detta visar att platsen var i bruk för hantverk långt efter att gravfältet hade övergivits. Efterarbetet med analysen kommer förhoppningsvis att ge oss en datering även för dessa.

Arkeolog Olof Sandling rensar fram profilen i den största av de tre tjärdalarna. Foto Lisa Hartzell.

Hur vi arbetar och vad som väntar
Att gräva här är inte som att arbeta på en platt åker. Sluttningen är brant och med alla lösa stenblock är säkerheten vår högsta prioritet. Vi måste hela tiden planera vårt arbete för att undvika risker som ras eller fallande sten. Det kräver en genomtänkt strategi och ett nära samarbete mellan oss arkeologer och maskinförarna.

För att kunna arbeta metodiskt har vi delat in undersökningsområdet i tre delar – gravfältet på höjden, sluttningen nedanför, och åkern längst ner. Vi använder grävmaskiner för att lyfta tunga block, men det mesta arbetet sker för hand. Med drönare vill vi skapa 3D-modeller för att förstå hur landskapet och gravarna hänger ihop, och för att bevara kunskapen för framtiden. Just nu fokuserar vi på att undersöka gravarna och stenmattan, och vi har byggt egna arbetsvägar för att maskinerna ska kunna nå de mest otillgängliga delarna.

Det går framåt, och de kommande veckorna fortsätter vi att gräva, ta prover och dokumentera. Håll utkik på våra sociala medier för uppdateringar! Efter fältarbetet skickas alla fynd och prover vidare till kontoret för analys. Det är då det stora pusslet verkligen börjar.

Så tills vidare …

Hälsningar från ett nu soligt (men fortfarande stenigt) Kumla!

Ruth Rudenlöv
Arkeolog